Frida Perjus

Mediarapporteringen behöver nyanseras gällande utvecklingen i Burma

2011-11-30T00:31:00.000-08:00

Nu samlas journalister, politiker och diplomater i Rangoon och militärrregerings egenhändigt ihopsnickrade huvudstad (där bara "politiker" bor) Naypyidaw. De är heta på gröten, och det är helt förståligt. Det talas om förändringar, reformer och till och med demokratisk övergång i Burma. Kan det vara sant? En av världens hårdaste diktaturer, att jämföra med Nordkorea?

Jag befinner mig just nu i Mae Sot och här är bilden en annan än vad som visas i svensk och utländsk media. Det är en mer realistisk bild och visst, den är mörkare. Det som skiljer den burmesiska exilrörelsen från demorkatirörelsen i Rangoon är inte, som så många vill framställa det som, att exilrörelsen inte har någon kontakt med vad som händer inne i Burma utan snarare att de har bredare kontakt med HELA Burma. Det går inte att förneka att det finns indikationer på framsteg i centrala Burma. NLD har återregistrerats som politiskt parti, 200 politiska fångar har släppts och Burma har nu antagit ILO konvetionen om rätten till att bilda oberoende fackföreningar (Ska ses i ljuset av att Burma har antagit både konventionen mot tvångsarbete och CEDAW men fortfarande är ett av de länder i världen som använder sig mest av tvångsarbete samt systematiska våldtäkter av kvinnor i krig; bara för att de skrivit på lagen betyder inte att de kommer att följa den). Alla glädjs sjävklart av dessa små steg i rätt riktning. Men samtidigt får vi inte glömma att det pågår fullt krig i Kachin-, Shan och Karenstaten i östra Burma. Enligt uppgifter från exilrörelsen (som arbetar gränsöverskridande och därmed har god kännedom om vad som händer även i dessa områden) kan det finnas så många som 2000 barnsoldater i Kachin- och Shanstate. Det finns alltså lika många barnsoldater i kriget som den burmesiska armén startade efter deras "demokratiska" parlamentsval förra året som det finns politiska fångar!!!

Det talas även om att militärregeringen nu för dialog med de etniska beväpnade motståndsrörelserna, men istället för att föra dialogen med de etniska grupperna enade under paraplyorganisationen (UNDF) så är regimens strategi att tala med grupperna för sig. Allt i enlighet med deras strategi "divide and rule".

Det är viktigt att journalister och andra som rapporterar om situationen i Burma ger en så bred bild som möjligt. Det räcker inte att bara besöka Rangoon och Naypyidaw!

Positiv utveckling i Burma?

2011-10-26T00:26:00.001-07:00

Det har hänt mycket i mitt liv på senaste tiden och därför har jag helt enkelt inte haft tid att uppdatera min blogg. Det har också hänt mycket i Burma, vilket den som läser dagstidningar redan har förstått. Aung San Suu Kyi har träffat presidenten Thein Sein, vilket måste ses som ett framsteg i ljuset av att det är första gången som en regeringsföreträdare går med på att träffa demokratioppositionsledaren Aung San Suu Kyi. Under sina nästan 20 år vid makten har Than Shwe, före detta diktatorn som många tror fortfarande har stort inflytande över makten, vägrat att träffa oppositionen trots att Aung San Suu Kyi vädjat om dialog.

Det omtalade bygget av Myitsonedammen i Irrawaddy floden, Burmas kroppspulsåder, har skjutits upp till 2015 efter massiva protester från folket och demokratiorganisationer. Dammen skulle få förödande konsekvenser för människors och djurs liv och skada naturen. Syftet med dammen är att utvinna energi som ska inhandlas av ett kinesiskt företag.

Den tredje stora positiva händelsen i Burma är att regimen har släppt 200 politiska fångar och det ryktas om att de kommer att släppa fler.

Så vad ligger då bakom dessa reformer? Är det så att det nya parlamentet och regeringen faktiskt är för en genuin övergång till ett demokratiskt Burma eller är det ett spel för galleriet som så många gånger tidigare i Burmas historia?

Det är för tidigt att säga än, men de flesta jag har talat med är fortfarande skeptiska om än försiktigt optimistiska. Helt klart är att det internationella och inhemska trycket på regimen varit lyckat eftersom man nu gör allt för att rädda det internationella anseendet och minska på det inhemska trycket. Parlamentet, som till över 80 procent består av militärjuntans parti USDP, vill minska de riktade ekonomiska sanktionerna från omvärlden (speciellt från USA som har hårdast sanktioner) för att få tillstånd en bättre ekonomisk utveckling och i samma anda som Kina behålla makten över landet.

Det gäller nu för omvärlden att fortsätta sätta press på Burmas regering så att dessa enstaka reformer inte blir ett spel för galleriet utan en genuin förändring. Om regeringen fortsätter släppa politiska fångar, inklusive den politiska företrädaren Min Ko Naing mfl och etniska ledare, om de slutar att attackera de etniska grupperna och låter de etniska områdena få visst självstyre och om de ändrar i den odemokratiska konstitutionen så att NLD kan ställa upp i nästa val så kan det finnas hopp för demokrati i Burma i framtiden.

Det är dock oerhört viktigt att inte glömma bort att det pågår väpnade attacker mot civilbefolkningen i de etniska områdena (Karenstaten, Kachinstaten och Shanstaten). Det handlar om krigsbrott och grova brott mot mänskliga rättigheter, så som systematiska våldtäkter, tortyr, tvångsarbete och tvångsrekryteringar av barnsoldater. Man använder sig av civilbefolkning som levande minröjare. Det har kommit rapporter om att den burmesiska armén använder sig av kemiska vapen. Stridigheterna i dessa områden är VÄRRE än på mycket länge.

Aung San Suu Kyis liv är hotat!

2011-07-16T09:47:00.000-07:00

Idag skriver jag och Min Min från Assistance Association for Political Prisoners - Burma på SvD Brännpunkt om att Aung San Suu Kyis säkerhet är allvarligt hotad i och med hennes planer på en turné runt om i landet för att mobilisera stöd för demokrati och mänskliga rättigheter. Risken är att hon och hennes supporters attackeras av så kallade regimanhängare så som var fallet senast hon gav sig utanför Rangoon för att tala till folket år 2003. Över 70 av hennes anhängare dödades i en massaker. Vi kräver att Sveriges regering uppmanar den burmesiska regimen att garantera Suu Kyis och hennes supporters säkerhet. Vi tycker även att svenska regeringen aktivt och öppet bör stödja en FN ledd utredning om brott mot mänskligheten och krigsbrott i Burma.

Läs artikeln här!

Sveriges svek mot burmas befolkning!

2011-06-28T02:37:00.000-07:00

Jag läser de glädjande nyheterna om att fyra av Pol Pot regimens män och kvinnor nu ställs inför rätta i den internationella domstolen för brott mot mänskligheten i Kambojda. Även Libyens diktator Khaddafi ska ställas inför rätta! Det måste kännas som en befrielse för alla de människor som utsatts för dessa diktaturens kreaturs onda gärningar. Även om det inte på något sätt kan göra någonting ogjort, eller kan föra tillbaka de hundratusentals människor som har mist sina liv så sänder det åtminstone ut en signal om att det finns någon slags rättvisa.

I Kambodjas fall kommer det dock för sent. De som ställs inför rätta är redan gamla och har levt sina liv utan att ansvaras för konsekvenserna av sina gärningar. Pol Pot är redan död, och många av de som med honom var ansvariga till att nästan 2 miljoner människor dog under bara några år. De överlevande, släktingar och vänner till alla de som dog har tvingats leva vidare i vetskapen om att deras förövare går fria, i tron om att det inte finns någon rättvisa och kanske med rädslan av att helvetet kan återupprepas. Men, bättre sent än aldrig!

I ett land inte långt ifrån Kambodja pågår just nu ett långsamt folkmord. Militärregimen i Burma har inte blivit mindre grymma sedan det falska valet förra året. De har bytt om från uniform till kostym, men det är också den enda förändringen som har skett. Många skulle nog till och med säga att det har blivit värre sedan "valet" 2010. Militärregimen har tvingat de etniska motståndsgrupperna att ge upp sina vapen och inkorporera sig i regimens armé, och när de etniska motståndsgrupperna har vägrat ställa upp på detta ultimatum har den militärregimen svarat med att attackera civilbefolkningen. Det som sker i Burma nu är upprinnelsen till ett storskaligt inbördeskrig. De som drabbas värst är kvinnor och barn. Militärregimens armé använder sig av systematiska våldtäkter som massförstörelsevapen, de använder sig av ungdomar som levande sköldar och tvingar civlbefolkning att bära deras vapen. De bränner ner byar och tvingar tusentals människor på flykt i sitt eget land. De mördar, fängslar och torterar alla de som motsätter sig deras styre. Det finns otaliga rapporter och vittnesmål om folkmordet i Burma.

Sverige var blinda under Pol Pot regimen, vi såg åt ett annat håll när nästan 2 miljoner människor mördades. Låt det inte hända igen!

FN:s speciella rapportör för mänskliga rättigheter i Burma, Tomás Quintana har upprepade gånger vädjat till omvärlden att stödja en FN ledd utredning för att undersöka om det som sker i Burma är brott mot mänskligheten och krigsbrott. Flera länder har ställt sig bakom en sådan utredning, bland dessa Storbritannien, USA, Danmark, Tjeckien, Australien. Sveriges regering vägrar återupprepade gånger att svara på varför de inte sagt ja till att stödja en utredning.

Nyligen fick vi svaret på den frågan när näringslivets internationella råd (NIR) bjöd in en delegation från Burma för att diskutera hur svenska företag kan investera i Burma utan att bryta mot några sanktioner (Läs artikel i Omvärlden). Representanter från den burmesiska handelskammaren samt från "civilsamhällesorganisationen" Myanmar Egress var inbjudna och det betalades av Sidamedel. Egress är en mycket kontroversiell organisation som turnerat runt om i Europa före det burmesiska "valet" och propagerat för hävda sanktioner och en legitimering av det odemokratiska valet. Den burmesiska handleskammarens till alldeles nyligen ordförande är också minister i den burmesiska regimen samt svartlistad av EU. Burmas handelskammare står med andra ord mycket nära regimen.

Socialdemokratiska studentförbundet, SSU, flera Socialdemokratiska riksdagsledmöter samt Svenska Burmakommittén m.fl är kritiska mot regeringens Burmapolitik och tycker att det var helt fel av NIR att bjuda in Egress och representanter från den burmesiska handelskammaren. Dessutom har det höjts många röster för att Sverige aktivt ska stödja en FN ledd utredning för att undersöka brott mot mänskligheten i Burma.

Tydligen så finns det starkare röster för att istället, genom ökad handel och dialog med militärregiem, försöka långsamt förändra situationen. Detta trots att Burma är ett av världens mest korrupta och slutna länder utan ett fungerande civilsamhälle. Ett land där i princip varenda investerad dollar går direkt i fickan på militärregimens män och används till att investera i vapen som används mot den egna befolkningen.

Låt inte Burma bli en av Sveriges ständigt växande svarta fläckar!

Läs mer om NIR:s kontroversiella projekt i den burmesiska demokratirörelsetidningen Mizzima.

Orättvisa

2011-04-23T00:03:00.000-07:00

Jag sitter på en Burmesisk restaurang i den thailändska staden Mae Sot vid gränsen till Burma. Trots att solen har gått ner för länge sedan är hettan kvar, men maten smakar ändå. Med mig är två burmesiska vänner, en som numera bor i Sverige sedan sex år tillbaka då han kom dit som flykting. Den andre är Mae Sots nattkung. Han kan allt om nattlivet i gränsstaden, som på ytan ser ut som vilken thailändsk småstad som helst.

Idyllen bryts av en krock och ett skrik. Precis framför restaurangen där vi sitter krockar två mopeder i hög hastighet. På den ena sitter tre thailändare och på den andra två burmeser. Efter att personalen på restaurangen har hjälpt den thailändska kvinnan på ena mopeden att ställa sig upp och kontrollera att hon inte är allvarligt skadad så springer den thailändska killen, som körde ena mopeden, fram till den burmesiska killen, som körde den andra mopeden, och ger honom en rak höger.

Efter det är alla gäster på restaurangen upprörda och stämningen är spänd och konstig. En av mina vänner känner de burmeser som krockade och han berättar för oss att nu kommer thailändarna att ringa sina vänner för att komma och slåss med burmeserna. Men så kommer polisen och allt burmeserna kan göra är att lämna sin motorcykel och lägga bena på ryggen.

"Det var tur att de hann undan poliserna, säger en av mina vänner, annars hade de förmodligen blivit dödade". Och eftersom de inte har några id-handlingar så skulle polisen inte bry sig om att utreda mordet.

Ingen polis förhör någon av oss som vittnat händelsen på restaurangen, de pratar bara med de tre thailändarna som kört ena mopeden. Detta trots att vi såg alltihopa och kunde berätta för polisen att det inte var burmeserna som gjort något fel.

I natt var de två burmeserna som råkat ut för olyckan tvungna att gömma sig undan polisen. Den ena var rejält skadad i benet, men kan inte ta sig till ett sjukhus. Blir de tagna av polisen hamnar de i fängelse eller blir utvisade till sitt öde i Burma. Hur som helst, har de inte råd att betala mutorna till polisen. Och det spelar ingen roll att de var totalt oskyldiga eftersom de inte har några id-handlingar.

Sådant händer hela tiden i Mae Sot.

I morse var jag på en begravningslunch hos en vän vars pappa dog i tuberkulos för ett par dagar sedan. Han hade kunnat leva ett eller ett par år till om han hade fått komma till sjukhus, men familjen hade inte råd. Han hade redan varit sjuk en längre tid och de lämnade Burma i hopp om att få bättre sjukvård i Thailand.

Det är orättvisa!

Jag vill kunna säga till Khin att mitt land gör tillräckligt för att sätta press på Burma

2011-04-14T22:49:00.000-07:00

Tillsammans med två vänner på SYCB sitter jag och tittar på Myanmar TV, den enda och statligt ägda tv kanalen i Burma. De visar hur Thingyan (vattenfestivalen) som är det buddhistiska nyårsfirandet pågår i Naypyidaw, Burmas nya huvudstad. Kvinnor i traditionella gula Thingyankläder dansar burmesisk traditionell dans och folk slänger vatten på varandra och dansar. Khin, en av mina vänner säger att "titta på det här är som att äta curry utan salt, det betyder ingenting". Hon översätter sångtexten för mig och förklarar att det bara är regeringspropaganda.

Medan kvinnorna dansar och de sjunger om att Myanmar är ett så fantastiskt land med många naturresurser, arbetare och att myndigheterna är så goda mot folket så avbryts dansen och sången av ett lägligt strömavbrott. Det är tragikomiskt och blir så smärtsamt uppenbart vilka lögner som regeringen spottar ut. Khin berättar att alla människorna man ser på TV som leker med vatten och dansar är dittvingade av militären för att fylla ut den annars spöklikt tomma huvudstaden, Naypyidaw, där endast regeringsmedlemmar och stadsanställda bor och arbetar. De ser inte speciellt glada ut, bilderna från den verkliga huvudstaden, Rangoon, är helt andra. Mina vänner berättar att allting som visas på TV är propaganda. "Filmer får inte visa hur vanliga människor lever, i filmerna måste alltid karaktärerna bo i fina villor och vara rika", säger Khin. På nyheterna berättas det bara om vilka militärer och ministrar som har besökt vilka festligheter tillsammans med sina fruar och barn, trots att det pågår flera väpnade konflikter runt om i landet och trots att människor dör av svält.

Många av nyheterna är också på engelska, och visar den vackra miljön i Burma. Det är uppenbart att regimen vill locka till sig mer investeringar och fler turister. Och visst finns det företagare världen över som girigt gnider sina handflator mot varandra i hopp om att nu kunna använda "valet" som en ursäkt för att investera i Burma.

Vi pratar också om nyheten från thailändska regeringen som har uttalat att de planerar att stänga flyktinglägrena och skicka tillbaka de över 100 000 burmesiska flyktingarna till Burma. De hänvisar till det av militärjuntan riggade parlamentsvalet i november förra året och menar att nu när Burma är en demokrati så behöver inga människor längre fly. Detta trots att det pågår fler väpnade attacker mot civila än tidigare på flera ställen runt om i Burma. Den burmesiska regimen vill inte att det ska finnas några burmesiska flyktingar nu när de vill ge sken av att vara en demokrati. För från en demokrati vill ju inga människor fly. Problemet är bara att Burma är lika mycket diktatur som tidigare och folk tvingas ständigt att lämna sina byar efter att den burmesiska armén har bränt ner deras hus, tvingat deras söner och döttrar att bli soldater eller bära militärens tunga packning. Det finns fortfarande ca 1 miljon interna flyktingar i Burma.

Khin är själv från Karenstaten i östra Burma, ett område där väpnade konflikter mellan den karenska geriallarörelsen och den burmesiska armén har pågått i över 50 år. Hon lämnade sin by när hon var 16 år gammal tillsammans med några kamrater. Hon har sett många släktingar och vänner dödas av militären. 2008 skjöt soldaterna ihjäl hennes 80 år gammla mormor. Hon kommer aldrig att glömma de gånger stridigheterna lämnade döda kroppar i byn som hon och de andra byborna var tvungna att bränna. För Khin och alla andra människor i Burma som utsatts för militärens övergrepp är det viktigt att få någon form av upprättelse. Det är också viktigt att omvärlden visar regimen i Burma att det inte är okej att begå det ena brottet mot mänskliga rättigehter efter det andra utan att det får konsekvenser. Därför är det viktigt att FN utreder om det som sker i Burma är brott mot mänskliga rättighter och krigsbrott eller tom ett långsamt folkmord.

Den 12 april träffades EU:s utrikesministrar för att bland annat besluta om en gemensam Burmapolitik. Många hade hoppats på att EU då skulle passa på att uttala ett stöd för en sådan utredning, men EU nämnde ingenting om detta. Sveriges regering har inte heller velat uttala ett stöd för en utredning och jag har mycket svårt att förstå varför. ´

Jag vill kunna säga till Khin att mitt land gör tillräckligt för att sätta press på Burma.

Sverige; svik inte Burma, lätta inte på sanktionerna!

2011-04-10T22:57:00.000-07:00

Imorgon, den 12 april, träffas EU:s utrikesministrar för att ompröva den gemensamma Burmapolitiken. Det ska då beslutas huruvida de ekonomiskt riktade sanktionerna mot Burma ska ligga kvar, om de ska utvidgas eller lättas. Dessutom har EU tillfälle att uttrycka stöd för en utredning om det som sker i Burma är brott mot mänskliga rättigheter och krigsbrott.

12 EU länder ställer sig redan bakom en sådan utredning, så som rekommenderat av FN:s speciella rapportör om mänskliga rättigheter i Burma. Sverige har fortfarande inte uttalat sig i frågan. Det är fortfarande oklart huruvida EU kommer att stödja utredningen eller inte.

Sedan det odemokratiska valet i Burma förra året har ingenting förändrats till det bättre. Det pågår stridigheter i flera etniska områden där civilbefolkningen är offren. Det sitter fortfarande över 2000 politiska fångar i Burmas fängelser. Den nya presidenten är en före detta general från militärjuntan och bakom scenen styr fortfarande diktatorn Than Shwe. Över 80 procent av platserna i parlamentet består av medlemmar från militärjuntans proxyparti, Union and Solidarity Development Party (USDP). Vem som helst kan se att militärregimens fejkade övergång till civil regering är en fars. Trots detta höjs fler och fler röster runt om i världen om att omvärlden bör lätta på sanktionerna mot Burma.

Sanktionsmotståndare hävdar också att sanktionerna drabbar den redan fattiga befolkningen i Burma, något som förnekas av demokratirörelsen, NLD och Aung San Suu Kyi. Anledningen till att Burmas befolkning är en av världens 20 fattigaste beror inte på de (alldeles för svaga) sanktionerna utan på militärregimens dåliga ekonomiska hantering och orättvisa politik. Många företag väljer att inte investera i Burma på grund av den höga korruptionsgraden. En majoritet av Burmas befolkning är jordbrukare och de drabbas inte av sanktionerna, trots detta är de underbetalda och fattiga. Detta på grund av militärregimens ofria produktionsförhållanden, tvångsförsäljning av jordbruksmark och höga grad av korruption. De låga lönerna inom textilindustrin beror inte på de amerikanska sanktionerna; textilindustrin har sedan länge hittat nya marknader i Asien och Europa men lönerna är fortfarande lika låga. Det beror främst på att textilarbetarna inte har rätt att kräva bättre arbetsvillkor och löner, något som utnyttjas till profit av Europeiska och asiatiska företag.

Sanktioner i fallet Burma handlar inte heller främst om att strypa militärens tillgångar utan handlar om rättvisa. En regim som Burma kan inte begå det ena brottet mot mänskliga rättigheter efter det andra utan att det får konsekvenser. Omvärlden måste tydligt visa vems sida de står på. Och det stämmer inte heller att sanktionerna är verkningslösa, för vore de verkningslösa skulle inte militärregimen lägga ner så mycket energi på att få dem upphävda.

Däremot är sanktionerna inte tillräckliga. Idag handlar EU:s sanktioner främst om importstopp av ädelstenar och träslag från Burma, vapenembargo och visumrestriktioner för militärjuntans medlemmar. Men den verkliga inkomstkällan för militärregimen är olje- och naturgasindustrin vilken inte omfattas av sanktionerna. Europeiska företag så som Total Oil och tyska DHL express är stora aktörer i Burma. Flera rapporter visar att tvångsarbete, tvångsförflyttningar av byar och systematiska sexuella övergrepp används för att bygga upp gasledningar etc. Total Oil kan omöjligtvis kontrollera att så inte sker vid deras fabriker.

Det är dags för Sverige att stå upp för mänskliga rättigheter i Burma!

Rangoon, staden som har allt och ändå ingenting

2011-03-27T04:10:00.000-07:00

Solen går ner över Rangoon River, på piren står barn och kastar fågelmat som fiskmåsarna fångar i luften, längst ut sitter förälskade par och håller om varandra. Jag, Therése och vår nyfunna vän sitter på en brygga, småpratar och njuter av solnedgången. "Rangoon är staden som har allt, och samtidigt ingenting" säger jag.

Det var ungefär en vecka sedan vi flög från Bangkok till Rangoon. Under de fyra år som jag har arbetat med Burmafrågan och vid långa perioder levt i Thailändska staden Mae Sot precis vid gränsen till Burma, har jag inte varit i Burma förutom en kortare resa till Karenstaten samt en ett par gånger över dagen i Myawaddy. Jag helt enkelt inte har velat stödja militärregimen på något sätt och känt mig kluven. Nu kändes det dock som att det var dags att åka dit och med egna ögon uppleva situationen som jag läst och hört så mycket om. Under resans gång fick jag det bekräftat att oinformerad turism i Burma till största delen gagnar militärregimen och inte folket. Hade vi inte redan vetat mycket väl hur situationen ser ut skulle vi lika gärna ha kunna spenderat tio dagar i Burma utan att ha förstått någonting om militärregimens förtryck, utan istället bara sett glimmande pagoder och gamla koloniala byggnader utan mening. Anledningen till detta är att folk är så förtryckta att de inte vågar prata om någonting som har med politik att göra.

Novismunk i Shwedagon pagoda i Rangoon

Det är fyrtio grader varmt och huvudet värker av vätskebrist. Vi är på tågstationen i Rangoon och försöker hitta ett ställe att köpa tågbiljetter till Bago. Vi har blivit rekommenderade att ta tåget istället för buss eftersom man ser mer av det riktiga Burma från tågfönstret. Det finns inga skyltar på engelska och känslan jag får av allas blickar på oss är att tåg inte är det vanligaste färdmedlet för turister. På tågstationens smutsiga golv ligger ett halvnaket spädbarn medan föräldrarna säljer bananer, betelnöt och smälter is till vatten. Överallt är det barn som arbetar, med försäljning, sopar golv eller springer ärenden. Det är smutsigt och det är slitet. Tågen ser ut att vara från en annan tidsepok. Så frågar en man oss om vi behöver hjälp med något. Vi förklarar vårat ärende och han översätter till mannen i luckan som förklarar att vi måste köpa biljetterna på ett annat ställe. Mannen vi träffade följer med oss för att visa vägen till stället där vi kan köpa biljetter och på vägen dit introducerar vi oss för varandra. Genom kryptiska uttalanden om att Burma är vackert men fattigt och slitet försöker vi ta reda på vem han är. Det visar sig att vi delar gemensamma vänner och vi förstår att han är oppositionell. Det är inte så lätt att kommunicera om sådana känsliga saker på öppen gata och vid ett flertal gånger får vi stanna till för att det är någon suspekt person som går väldigt nära bakom oss. Det är lätt att bli paranoid men i Rangoon finns all anledning. Att vi träffar just denna man känns som dock som ödet.

Från tågfönstret. Rangoon's riktiga ansikte.

Vår fina vän berättar om sina kreativa politiska aktioner. Han blir vår följeslagare och guidar oss runt i Rangoon och visar den verkliga sidan av Burma och uppmärksammar oss på sådant vi annars skulle ha missat. Under flera tillfällen kommer det fram välpolerade män med skinande vita tänder som på perfekt engelska frågar oss vart vi kommer ifrån, vem våran vän är, hur det kommer sig att vi är i Rangoon, varför vi inte reser till Bagan eller Mandalay istället för att ta ett smutsigt och farligt tåg runt Rangoon. Vår vän lär oss hur vi ska hantera frågorna och hur man för två konversationer samtidigt för att ingen som tjuvlyssnar ska hänga med i samtalet.

Tillsammans besöker vi Kyaikhtiyo, en pagoda som är placerad ovanpå en gigantisk sten balanserandes på en klippa också kallad The Golden Rock Pagoda. Den sägs trotsa gravitationslagen och är ett pilgrimsmål för buddhister från hela världen. Det sägs att stenen togs från havsbottnen och kan balanseras på bergsklippan utan att trilla ner eftersom ett av Buddhas hår är placerade i pagodan. Hur som helst, har tydligen flera forskare försökt lösa mysteriet utan att lyckas komma på en bättre förklaring. En bit på vägen upp på berget åker vi på ett lastbilsflak tillsammans med femtio andra. Vi sitter längst bak på en liten träplanka och det finns ingenstans att hålla sig i ordentligt. Resan med lastbilen upp på berget är som att åka bergochdalbana utan att sitta fast. När det är dags att gå till fots den sista biten känns mina ben som gelé. En timma senare når vi pagodan och framför den mediterar jag för första gången i mitt liv.

The Golden Rock Pagoda

Sociologisk studie av den thailänska polisen

2011-02-21T23:20:00.000-08:00

Under två veckors tid har jag arbetat dag ut och dag in utan nästan några avbrott tillsammans med Sara Gärtner med Burmautskottets projektrapport. Det har varit intensivt och krävande men samtidigt lärorikt. I går kväll reste Sara hem och det känns tomt utan henne. Nu är det skriva uppsats som gäller och jag ser fram emot att göra intervjuer med kvinnoorganisationerna inom den burmesiska demokratirörelsen.

Det händer en hel del vid gränsen just nu. Här om dagen träffades flera av de etniska motståndsgrupperna i Chiang Mai för att diskutera fortsatt samarbete, se artikel. En del tyckte att det var lite märkligt att thailändska myndigheter inte grep in eftersom de på senaste tiden försökt hålla sig vän med den burmesiska militärjuntan av främst ekonomiska skäl. En vän förklarade att de förmodligen vill tillförskansa sig förhandlingsutrymme för att kunna få till en öppning av bron mellan Thailand och Burma här i Mae Sot. Tillsammans står nu flera av de etniska motståndsrörelserna enade för en federalstatslösning i Burma och är beredda att försvara varandra om den burmesiska militären attackerar. Risken för storskaligt inbördeskrig känns överhängande.

En mindre viktig nyhet för Burma och världen, men ändå för mig privat ganska signifikant är det faktum att jag blev bestulen på min väska innehållandes min alldeles nyinköpta kamera, min thailändska mobil vilket tillslut ledde till en sociologisk studie av den thailändska polisen.

Dagen efter jag blivit bestulen promenerade jag och Sara till den ståtliga polisstationen i Mae Sots stadskärna, vi konstaterade båda att det måste vara den pampigaste byggnaden i staten. Det kändes inte helt okej med tanke på hur korrupt och jävlig polisen är mot burmesiska migranter men jag var tvungen att ha ett intyg av polisen för att få ut någonting på min försäkring. Först möttes vi av en argsint polisman i alldeles för tajt uniform som inte kunde förstå att vi inte förstod ett ord av vad han sa på thailändska. Han skrek på oss lite, vände lite papper, gick ut och in ur förhörsrummet. Det överdrivna allvaret i situationen och polismannens bekymrade uppsyn gjorde att jag och Sara, helt opassande, började fnissa hysteriskt. Tillslut kom tre ytterligare så kallade turistpoliser, varav en försökte kommunicera på engelska med oss medan hon kastade ett öga i sin medtagna engelskundervisningsbok. Medan hon/han fixade till sin nyklippta korta frisyr och speglade sig i fönstret frågade hon "do you have any suspect?" varpå jag och Sara återigen föll i fniss, det kändes precis som i en amerikansk polisrulle. Sedan fick vi åka polisbil till turistpolisernas kontor och där gjordes tillslut, drygt tre timmar senare, en polisanmälan.

Tillbaka vid gränsen

2011-02-15T02:38:00.000-08:00

Äntligen är jag tillbaka i min andra hemstad, Mae Sot, exilens stad. Staden där den burmesiska demokratirörelsen i exil är samlad, där kampen för frihet bor. Jag är här tillsammans med Sara Gärtner från Burmautskottet för att skriva en slutrapport för S-studenters Burmautskotts projekt tillsammans med Student and Youth Congress of Burma, SYCB. Med oss är även Therése Wide som är den nya volontären på praktikantprogrammet för kvinnor på SYCB. Det nya programmet för kvinnor heter Leadership and Management Program (LMP) och syftet med utbildnings- och praktikprogrammet är att utbilda kvinnor från olika etniska grupper i demokrati, jämställdhet men också projektledning. Tanken är att de ska få kunskapen att kunna starta egna projekt på sina respektive medlemsorganisationer och sedan lära sig att utvärdera och skriva rapporter. Programmet är således mycket inriktat på det praktiska.

Hittills har jag och Sara intervjuat närmare tio personer om projektets framgång och utmaningar under de senaste fem åren och resultaten börjar klarna.

När Sara åker hem stannar jag kvar för att göra fältstudier till min masteruppsats i statsvetenskap. Jag skriver om burmesiska kvinnoorganisationer inom demokratirörelsen utifrån ett postkolonialt feministiskt perspektiv. Använder mig mycket av statsvetare så som Mohanty och Rai mfl.

Det stora problemet för burmeserna i Mae Sot just nu är säkerheten. Efter det burmesiska valet i november 2010, som var allt annat än demokratiskt, har thailändska myndigheter skärpt säkerheten och börjat att deportera aktivister, flyktingar och migrantarbetare till sitt osäkra öde i Burma. Bakomliggande orsaken är att Thailändska regeringen vill hålla god kontakt med regimen i Burma av ekonomiska skäl. Det planeras nämligen en ekonomisk frizon/väg från Burma in till Thailand där man ska forsla olja, naturgaser etc från Mellanöstern, Burma till Thailand. Thailand är beroende av Burma för sin energiförsörjning och måste därför gå med på militärregimens villkor. Det är viktigt att Sverige agerar i frågan och trycker på Thailand för att inte deportera flyktingar från Burma. Det tåls också att tänka på för alla de hundratusentals svenska turister som besöker Thailand varje år.

Bra att Mona avgår!

2010-12-10T09:37:00.000-08:00

Efter Monas tal här om dagen är jag mer än lättad över att hon avgår som partiledare. Vi kan inte ha en partiledare som tycker att vi ska bli ett parti för den som vill "satsa för SIG SJÄLV" (Stockholmstidningen, nr 47, 7 december sidan 4). Det låter precis som Svenska Arbetsgivarföreningens av arbetarerörelsen hatade slagord under nittiotalet, "Satsa på dig själv!"

Med dessa ord är det som om Mona Sahlin håller med Fredrik Reinfledt och borgarna om att Socialdemokratin bara är ett parti för bidragstagare. Felet ligger inte i vår politik utan i hur den har förmedlas av sådana som Mona Sahlin och hennes högerpolare i partiet. Medan borgarna kallar sig det nya arbetarpartiet springer Mona Sahlin till höger. Det saknas helt en analys om hur verkligheten ser ut idag, vilka utmaningar vi står inför. Ingen diskussion om hur arbetsmarknaden ser ut idag med visstidsanställningar och bemanningsföretag, hur våra vårdscentraler och skolor säljs ut till reapriser medan fler människor än någonsin slås ut. Den socialdemokratiska politiken har alltid varit en politik som står upp för de svaga men som samtidigt är det bästa alternativet för en majoritet av befolkningen. Det är det som vi måste stå upp för och få människor att inse. Det kommer vi misslyckas med om sådana som Mona får styra partiet.

Det som bidrog till att vi förlorade valet var att det inte var tillräckligt tydligt vad skillnaden mellan Socialdemokraterna och Alliansen var. Och det är ju ett fruktansvärt misslyckande, att Socialdemokratin har blivit så pass urvattnad och högerorienterad att inte folk vet vad vi egentligen står för. Att vi inte lyckats visa hur det bästa för tillväxten är små klyftor mellan fattiga och rika. Att vi inte pratar om EU och den ekonomiska globaliseringens effekter utan istället sticker huvudet i sanden. Att vi inte tar tydlig ställning mot privatiseringar och nedmonteringen av välfärdssektorn! Det är liksom inte sience fiction att de multinationella företagen spelar ut nationalstaterna mot varandra och urholkar demokratin. Det ligger inte i framtiden utan är här NU! Det påverkar våran arbetsmarknad lika mycket som det påverkar arbetsmarknaden i Kina. Det är faktum, ta tag i problemet och diskutera det, snälla!

Läs även andra bloggares åsikter om Mona Sahlin, socialdemokraterna, politik, samhälle, bidrag

Privatisering i Pakistan leder till ökade klyftor och barnarbete

2010-12-05T00:26:00.000-08:00

Till vänster Zehra som arbetar på Labour Education Foundation i Pakistan. Bilden är tagen under APL:s demonstration mot kontraktarbete i Filippinerna.

Under Palmecentrets regionala konferens med fackliga partners i Asien har jag fått chansen att lära känna en grupp fantastiska människor. Bland dessa är Khalid, Zehra och Bushran från Pakistan. Alla tre arbetar de för arbetares rättigheter genom facklig verksamhet. Khalid är ordförande för LEF, Labour Education Foundation, som är en facklig paraplyorganisation bestående av över 30 fackförbund och organisationer. En av dessa är Women Workers Helpline (WWH) där Bushra är ordförande.

Pakistan har världens 6e största befolkningar och 50-60 procent lever under fattigdomsgränsen. Dessutom drabbades 20 miljoner människor svårt av årets översvämmningar. Fackföreningarna står inför allt större utmaningar i takt med att arbetsmarknaden rör sig från den formella till den informella sektorn. Det är en direkt effekt av den ekonomiska globaliseringen. De så kallade Strukturella Anpassnings Programmen (SAP) som genomfördes av IMF och Världsbanken i många utvecklingsländer har fått förödande konsekvenser i form av massivt ökade klyftor mellan fattiga och rika överallt i världen, inte minst i Pakistan.

SAP innebär att IMF och Världsbanken lånar ut pengar till länderna men på villkoret att landets ekonomi ska vara mer marknadsanpassat genom ökade privatiseringar, avregleringar och borttagning av handelshinder. Det är en mycket högerorienterad ekonomisk filosofi som ligger bakom dessa program. Effekten av privatiseringarna blir att priset på arbete utsätts för hårdare konkurrens. Priset på arbetet trycks hela tiden ner genom att företagen växer sig större och regleringarna minskar. På så sätt kan företagen spela ut länderna mot varandra genom att outsorca söker de ständigt efter den billigaste arbetskraften.

Den billigaste arbetskraften är just de kvinnor som i allt större utsträckning arbetar inom den informella sektorn. Många av dessa är så kallade hemmabaserade arbetare. De arbetar i hemmet och har ingen direkt kontakt med sina arbetsgivare. Istället sköts anställningen genom mellanhänder. På detta sätt lyckas företagen slippa undan att betala ut tillräckliga löner och förmåner så som semesterersättning, sjukersättning och föräldrarledighet. Eftersom de informella arbetarna inte anses vara arbetare i lagens mening står de inte under skyddet av arbetsrätten. Kvinnorna som arbetar inom den hemmabaserade industrin blir dessutom mycket isolerade eftersom de inte har några arbetskamrater. De utför även dubbelt arbete; när de har arbetat färdigt för dagen med lönearbetet måste de dessutom ta hand om familj och hem. Det är inte heller ovanligt att barn arbetar inom den informella sektorn. Att upptäcka barnarbete när det sker innanför hemmets fyra väggar är nästan omöjligt.

"Anledningen till varför så många kvinnor utsätter sig för denna osäkra anställning är att de helt enkelt inte har några val. Fattigdomen driver kvinnorna in i detta", menar Bushra Khaliq.

Women Workers Helpline arbetar för att stödja de informella kvinnliga arbetarna genom utbildningar i fackliga och mänskliga rättigheter och genom att förhandla mellan arbetarna, deras mellanhänder och arbetsgivaren. De erbjuder en plattform för kvinnorna att diskutera sin situation och utbyta erfarenheter. Många av dessa kvinnor blir även engagerade i den lokala politiken.

"Det behövs fler kvinnor från arbetarklassen inom politiken", säger Zehra som arbetar på LEF.

Läs även andra bloggares åsikter om pakistan, demokrati, fackföreningar, IMF, världsbanken, structural adjustment program, LEF, WWH

Arbetarna i Filippinerna protesterar mot konktraktanställningar

2010-11-30T05:27:00.000-08:00

Befinner mig just nu i Manila tillsammans med Paula och Fredrik från Palmecentret. Vi är här för ett nätverksmöte med Palmecentrets fackliga partners i Asien. Här finns representanter från arbetarrörelsen i Pakistan, Filippinerna och Burma. Tanken är att de ska kunna knyta kontakter och utbyta erfarenheter från deras kamp för skyssta arbetsvillkor. Många har liknande erfarenheter.

I morgon börjar mötet, idag deltog vi en stor demonstration mot kontraktanställningar. Det är Gat Andres Bonifacio 147e födelsedag. Bonifacio blev mördad under sin kamp mot kolonialismen och för ett självständigt Filippinerna, idag är han en nationell hjälte. Varje år, den 30 november, firar arbetarrörelsen Bonifacios födelsedag genom att marchera runt staden och demonstrera för bättre arbetsvillkor.

Det var en otroligt fin upplevelse att få marchera på gatorna i Manila tillsammans med de Filippinska arbetarna. Vi tog över gatorna och stoppade trafiken och vandrade nästan hela vägen fram till presidentens palats. Där stannade vi och flera representanter höll tal. De spelades musik och vi dansade. Slagord ropades och vi avslutade med att höja näven i luften och tillsammans sjunga internationalen på våra respektive språk.

När en representant från arbetarrörelsen i ett land där fria fackföreningar är förbjudna, där det inte finns någon möjlighet att kritisera regimen och uttrycka sitt missnöje, höll ett gripande tal. Hon blev så rörd av att stå framför en folkmassa bestående av arbetare som kämpar för bättre villkor att hon bröt i tårar. "Jag önskar av hela mitt hjärta att det här var möjligt i mitt land", sa hon.

Det APL (Alliance of Progressive Labour) protesterade mot är de så kallade kontraktsanställnigarna som blir fler och fler. Företagen avskedar sina anställda för att istället anställa på korttidskontrakt som innebär att de i princip när som helst kan säga upp avtalet med arbetaren. Många förmåner försvinner för de som har korttidskontrakt så som betlad ledighet osv. Det gör det omöjligt för arbetarna att organisera sig fackligt och kräva skyssta arbetsvillkor. Om de skulle kräva bättre arbetsvillkor kan arbetsgivaren hota med att avskeda dem utan någon som helst kompensation. Detta är ett stort hot mot fackförbunden i Filippinerna och situationen ser likadan ut i många länder omkring i världen, till och med i Sverige förekommer detta.

APL arbetar också politiskt genom att försöka få igenom en lag som säger att endast 10 procent av arbetarna på en arbetsplats får vara anställda på kontraktsbasis.

Läs även andra bloggares åsikter om APL, filippinerna, politik, fackföreningar, demokrati, manila

Folkohälsan och ojämlikheten = sant!

2010-11-23T13:17:00.001-08:00

Var just på ett mycket bra seminarium på SSK om folkhälsa med Johanna Falk och Johanna Garefeldt från S-föreningen Bättre och Jämlik Hälsa. De påminde oss om hur fruktansvärt ojämlikt Stockholm är. Reser man med röda linjen från Ropsten till Norsborg så skiljer det hela tre år i medellivslängd. De visade en hel del statistik; bland annat att 32 procent av arbetarkvinnor röker medan endast 7 procent av tjänstemannakvinnor röker. Det är häpnadsväckande! Och bättre har det inte blivit med vårdvalet som har spätt på ojämlikheten ytterligare. Medan vårdcentraler ploppar upp överallt på Östermalm och Lidingö blir det svårare och svårare för vårdcentraler i områden som Rinkeby att överleva. Där människor behöver mest vård är det som svårast att få tillgång till vård medan det omvända gäller för områden där folk är som friskast. Hur effektivt och ekonomiskt är det på en skala???

Skillnaden mellan den socialdemokratiska politiken och Alliansens politik på området är stora. Medan de borgerliga partierna menar att det är på den egna individens ansvar att se till att hålla sig frisk inser Socialdemokraterna att det inte är så enkelt. Sociala faktorer så som var du bor, hur mycket du tjänar och vilken utbildning du har påverkar givetvis din hälsa. Statistik på statistik visar att ojämlikheten är det största hotet mot folkhälsan som också kostar samhället miljarder kronor varje år. Skillnaderna mellan fattiga och rika i folkhälsa växer. Medan den absoluta fattigdomen minskar så ökar den relativa fattigdomen. Hela samhället skulle tjäna på en folkhälsopolitik där man förebygger ohälsa genom att ge människor lika möjligheter och förutsättningar att må bra.

Men, istället för att ta upp de här otroligt viktiga frågorna i valrörelsen så diskuterades fastighetsskatt och andra lyxproblem som rör en liten del av befolkningen! Socialdemokraterna gav efter för borgarna som satte agendan och det mesta handlade om hur mycket vi skulle sänka skatten. Istället borde det ha handlat om hur mycket vi bör höja skatten eftersom skatten är grundläggande i vårt utjämningssystem som skapar en mer effektiv ekonomisk utveckling där det finns friska och lyckliga människor som kan arbeta.

Läs även andra bloggares åsikter om folkhälsa, socialdemokraterna, politik, samhälle, jämlikhet, alliansen

Socialdemokratin, sluta sticka huvudet i sanden när det gäller globala frågor!

2010-11-21T06:08:00.000-08:00

När det nu är så inne med analyser av varför det går så dåligt för Socialdemokratin så är det väl inte mer än rätt att också jag ger mig in i debatten och säger mitt.

Som så många fler redan har påpekat så tror jag att problemet främst ligger i att vårt parti inte har följt med i utvecklingen. Socialdemokratin är helt enkelt alldeles för konservativt. Det är gamla visioner som man arbetar utefter. Som Göran Greider så rätt påpekade så har vi gått från folkhemmet vidare in i ett nytt slags samhälle där klasskonflikterna ser annorlunda ut. Arbetarklassen har ett nytt ansikte och det måste Socialdemokratin identifiera.

Dagens unga vill inte ha en och samma arbetsplats att gå till i femtio år och sedan, när vi går i pension, få en guldklocka för trogen tjänst. Den nya arbetsklassen är dessutom inte begränsade till fabriksarbete utan arbetar i större utsträckning inom tjänstesektorn. Förutsättningarna ser annorlunda ut och så gör även våra önskningar och drömmar. I dagens globaliserade värld öppnar sig en helt ny arbetsmarknad som inte stannar innanför nationsgränserna. Många drömmer om att arbeta utomlands, i alla fall ett par år. Man har vänner som bor på andra sidan jordklotet men hälsar knappt på sina grannar. Det finns ingen naturlig mötespunkt för det lokala längre, vi träffas inte på kvarterskrogen eller i kyrkan och diskuterar vad som händer i bygden. Vi träffas istället på Facebook och skypar med våra vänner på andra sidan jordklotet. Självklart är det ju så att de flesta ungdomar inte har möjligheten att resa utomlands, men utomlands är inte längre "där borta" utan i det egna vardagsrummet. Det är en del av globaliseringen. Och det är ju fantastiskt att tekniken har tagit oss bort från dessa gränser eftersom det bland annat skapar en större förståelse för olikheterna då vi lär känna varandra. Det är oftast det man inte känner till som skapar fördomar.

Dessvärre har globaliseringen inte bara positiva effekter. Kapitalismen har globaliserats i större utsträckning än demokratins globalisering och det har skapat en skevhet som innebär att de globala företagen kan spela ut nationalstaterna mot varandra. Det är inte längre de folkvalda parlamenten som sätter den politiska dagordningen, utan dessa styrs istället hela tiden av de stora företagen som vi är så beroende av.

Det är många som håller med om att den nya världsordningen ser ut så här, men det är få som faktiskt tror att vi kan göra någonting åt det. En sak som inte hjälper är att sticka huvudet i sanden och tro att "den onda globaliseringen" ska försvinna om vi stänger våra dörrar mot yttervärlden och försöker nå våra gamla visioner, vårt gamla femtiotals folkhem. Globaliseringen är ju ingenting ont i sig, det är helt neutralt eftersom det är ett faktum. Globaliseringen finns och det är omöjligt att vrida klockan tillbaka. Gobaliseringen en del av vår mänskliga evolution; på gott och ont, människan har alltid försökt expandera och utforska vad som finns bortom våra gränser. Demokratin måste hänga med, politiken måste hänga med.

Socialdemokratin verkar inte ha insett detta. Det vi gör om och om igen är att låta borgarna sätta agendan och så följer vi efter och sopar upp. Flyttar oss hela tiden mer in mot mittenfåran, sänker skatterna, allt för att få flera väljare och inte förlora makten, medan vårt handlingsutrymme hela tiden krymper. Det tvingas vi göra om vi ska stå oss i konkurrensen. Men borde vi inte istället förändra villkoren? Borde vi inte berätta den nya historian om hur världen ser ut idag och hur tredje världen finns i första världen och hur första världen numera finns i tredje världen?

Som jag ser det är EU vårt enda alternativ till ett första steg mot en mer globaliserad demokrati. Demokrati måste, som flera kloka människor har sagt, finnas på rätt nivå. Den måste finnas på lokal, nationell, regional och global nivå. EU är det alternativ vi har på regional nivå. Där finns ett parlament, problemet är bara att (och det tycker ju jag för att jag är sosse) det styrs av högerkrafter. Men för att ändra detta måste vi inom Socialdemokratin börja tala om EU när det till exempel är EU parlamentsval.

EMU ser jag också som ett viktigt alternativ för att kunna reglera det globala kapitalet så att vi i en förlängning kan ha en gemensam fördelningspolitik. Det absolut viktigaste är att vi pratar om betydelsen av fackföreningarna och att fackföreningarna inser att de måste verka över nationsgränserna för att vara effektiva. Det finns nu två alternativ som jag ser det; antingen ger vi upp och låter bemanningsföretag och liknande montera ner arbetsrätten eller så kämpar vi och ser till arbetare i andra länder också har sjyssta villkor. Så att vi kan konkurrera på liknande villkor och för att alla människor på jorden är lika mycket värde.

Socialdemokratin måste våga ta i dessa högst aktuella och kritiska frågor. Men under valrörelsen hördes inte ett knyst om denna nya verklighet. Och det är ju inte så konstigt om folk inte längre känner igen sig i socialdemokratin.

Bra debattinlägg av Lena Sommerstad i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, göran greider, globaliseringen, EU, EMU, politik, samhälle, demokrati, fackföreningar

Margot Wallström om våldtäkt som massförstörelsevapen

2010-11-18T04:13:00.000-08:00

I morse lyssnade jag på ett mycket intressant samtla med Margot Wallström, FN:s speciella rapportör om sexuellt våld mot kvinnor i krig och Jens Orback, Palmecentrets generalsekreterare som annordnades av Försvarshögskolan och Olof Palmes Internationella Center. En mindre trevlig betraktelse var att publiken till 90 procent bestod av kvinnor medan det omvända gällde för de journalister som dokumenterade samtalet. Jag vill därför understryka det Margot Wallström sa; "Det här är inte en kvinnofråga, utan en fråga om mänskliga rättigheter".

Wallström identifierade den utbredda straffriheten när det gäller sexuellt våld i krig som ett av de största problemen. Ett annat problem menar Wallström är det passiva motståndet mot att bekämpa det sexuella våldet i krig. Röster hon har mött argumenterar till exempel med att säga att män blir dödade och torterade i krig och vad är då våldtäkt i jämförelse? Folk verkar inte förstå hur skadligt det sexuella våldet är eftersom det inte syns utanpå.

"I krig är det kvinnor som drabbas hårdast. De är dom som måste gå till fälten, hur farligt den än är, eftersom de har ansvaret för familjens överlevnad", säger Wallström.

Wallström menar att sexuellt våld i krig i vissa fall även kan betecknas som ett massförstörelsevapen då det går djupt in i samhället och påverkar över generationer så att det blir omöjligt att bygga fred. Det sexuella våldet får enorma konsekvenser i form av mental och fysisk óhälsa. Det är inte bara kvinnan som våldtas som drabbas utan hela familjen drabbas av den skuld och skam som våldet väcker. Kvinnor som blir utsatta för sexuellt våld drabbas dessutom ofta av stigman och fördomar där män lägger skuld på den utsatta kvinnan och driver henne från sin familj. Detta gör det också svårt för kvinnor att anmäla våldet.

Flera burmesiska organisationer har uppmärksammat och rapporterat om det systematiska sexuella våldet mot kvinnor i Burma. Shan Women's Action Network (SWAN) har givit ut rapporten "Licence to Rape".

Det sexuella våldet i Burma är en av militärregimens vapen mot de etniska minoritetsfolken. Det är också en del i de brott mot mänskliga rättigheter och krigsbrott som FN:s speciella rapportör om mänskliga rättigheter i Burma, Tomas Quintana, har uppmärksammat. För att få ett slut på dessa fruktansvärda brott krävs en större uppmärksamhet om vad som faktiskt sker och ett ökat tryck på den burmesiska regimen. Ett viktigt steg vore att tillsätta en FN kommission för att utreda om det som sker i Burma är brott mot mänskliga rättigheter och krigsbrott.

Läs även andra bloggares åsikter om margot wallström, FN, sexuellt våld mot kvinnor, krigsbrott, burma

Carl Bildt är helt ute och cyklar!

2010-11-13T10:37:00.000-08:00

Läste just på Carl Bildts blogg där han skriver att regeringen varmt välkomnar steget att släppa Aung San Suu Kyi och att Burma nu är inne i ett nytt och viktigt skede. Det gör mig ont att läsa detta eftersom det så tydligt framgår att regeringen är långt ifrån att ta ett tydligt ställningstagande mot det odemokratiska valet och för ordentliga sanktioner som gör skillnad.

Det Carl Bildt inte verkar ha förstått är att situationen i Burma är värre än någonsin, trots Suu Kyis frisläppande. För ett par dagar sedan hölls ett riggat val där befolkningen tvingades rösta för juntans egna parti, USDP. Det var samma dag som över 20 000 människor tvingades fly Burma för att juntan attackerade sin egen befolkning i de attacker mot minoritetsbefolkningar som pågått i över 40 år. Anledningen till att Suu Kyi blivit frisläppt är att försöka avleda uppmärksamheten från dessa brott mot mänskliga rättigheter, brott som alltså Sveriges regering inte ens har uttalat sig om. Det regeringen alltså uttalar sig om är att Suu Kyi är frisläppt, men inte ett ord om de 20 000 människor som tvingades fly för ett par dagar sedan.

Det är fantastiskt att Suu Kyi är frisläppt, men det sitter fortfarande 2202 politiska fångar i Burma. Det som hänt idag är inte ett tecken på att Burma är på väg mot demokrati, det är bara ett av juntans otaliga trick för att behålla makten.

Sveriges regering är dessutom så naiva att de tror att bistånd som går genom militärjuntan direkt in i Burma når de drabbade i de etniska staterna längst gränsområdena. I de värst drabbade områdena i Burma kan ingen Rangoon baserad NGO nå. Dessutom tvingas de cyklondrabbade i Arakanstaten rösta för USDP för att få ta emot hjälpinsatser. Är det lyckat bistånd tycker du?

Nej, Carl Bildt, i Burmafrågan är du helt ute och cyklar och jag är besviken även om jag inte är förvånad!

Jesper Bengtsson skriver bra i Aftonbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om Carl Bildt, burma, valet, politik, demokrati, Aung San Suu Kyi

Aung San Suu Kyi är fri, men Burma är inte fritt!

2010-11-13T03:29:00.000-08:00

Det är en stor dag, Aung San Suu Kyi släpptes just fri från sin husarrest där hon suttit 15 av de senaste 20 åren. Enligt källor har ett tusentals människor samlats utanför hennes hem i Rangoon för att möta sin hjälte. Det är mer uppståndelse krig hennes frigivande än kring förra veckans "val" där militärjuntans parti Union Solidarity Party (USDP) påstås ha vunnit 80 procent av rösterna.

I morse kom jag hem från den thailändska staden Mae Sot, precis vid gränsen till Burma. Där har jag träffat den burmesiska demokratioppositionen och företrädare från Suu Kyis parti, NLD. Alla vittnar om hur odemokratiskt juntans val har varit. USDP är ett parti som tvingar folk att gå med i partiet och till och med hotat folk att rösta på USDP under pistolhot. Flera av de vi har träffat längst gränsen berättar att deras byledare samlar in namnen på alla bybor och röstar sedan för hela byn på USDP. Folket har alltså i de flesta fall inte ens haft möjlighet att ta sig fram till valurnorna. På dessa namnlistor finns till och med människor som inte längre befinner sig i Burma eller ens fortfarande är vid liv... De vi träffar längst gränsen säger att de förmodligen också "har röstat" på USDP, trots att de befinner sig i Thailand och är demokratiaktivister.

Att Aung San Suu Kyi nu släpps är säkert ett av juntans tricks för att locka uppmärksamheten från de fullständigt riggade röstsiffrorna. Detta får inte hända! Det vore fantastiskt om Suu Kyi fick möjligheten att prata till folket om det odemokratiska valet som hon själv blev utesluten ur! Risken att juntan hittar ännu en ursäkt att åter fängsla henne är stor, och det är ytterst viktigt att omvärlden fortsätter att bevaka Burma.

Skrivet om ASSK idag; DN, Irrawaddy.org, Mizzima.com (Live update!), Aftonbladet,

Läs även andra bloggares åsikter om Aung San Suu Kyi, burma, val, demokrati, politik, samhälle, regeringen,

Brott mot mänskliga rättigheter i Burma, men sveriges regering reagerar inte!

2010-11-09T03:02:00.000-08:00

Dagen efter "valet" i Burma flydde närmare 20 000 flyktingar över gränsen från den burmesiska staden Myawaddy till den thailändska staden Mae Sot. I ett preliminärt flyktingläger invid flygplatsen trängdes upprivna flyktingar som tvingats lämna sina hem utan i princip några ägodelar. Behovet av mat och vatten var enormt. Jag var där tillsammans med Paula från Palmecentret och Sara från S-studenters Burmautskott och försökte hjälpa till genom att öppna sardinburkar och portionera ut ris. Frustrationen var stor när det gick upp att alla inte skulle få någon mat, det räckte helt enkelt inte. Den mesta maten var donationer från privata thailändare, burmesiska migrantarbetare och restauranger. UNHCR syntes inte till. Tydligen ska de ha varit på plats idag, men personligen har jag inte sett till någon och inte de jag pratat med heller.

Striderna mellan DKBA brigad nummer 5, som brutit sig ut från vapenstilleståndsgruppen då de vägrat att gå med på SPDC:s krav att omvandla sig till gränspolistrupper och ge upp sina vapen, och militärregimens armé, SPDC, fortsatte under hela natten och i morse. Rykten gick om att flyktingströmmen nu var uppe i hela 70 000. Anledningen till varför DKBA briganden nr 5 tog över Myawaddy var att burmesiska militären hotat människor att rösta på militärjuntans parti, USDP, under vapenhot. DKBA tog över staden för att behålla ordningen. Militärregimen svarade dock genast med eld och 29 civila uppges ha skadats allvarligt och tre har avlidit. En burmesisk journalist sköts ihjäl.

Idag har det varit kaos i flyktinglägret. Det var svårt att få tag på ansvarig i lägret och ingen verkade veta vad som hände i Myawaddy. Från fina vänner och familj lyckades vi samla ihop pengar och köpte vatten till ca 3000 personer. Senare under eftermiddagen började thailändsk militär forsla in flyktingar i bilar och körde iväg till Burma, trots att det verkar oklart huruvida striderna har avstannat eller inte. Det ryktas att andra föredetta vapenstilleståndsgrupper och etniska motståndsrörelser samt demokratirörelser har backat upp DKBA och slåss nu mot SPDC.

Situationen är en direkt konsekvens av det odemokratiska valet i Burma och det är nu ytterst viktigt att Sveriges regering inte legitimerar valet. Det som händer här, NU, är också ett tydligt exempel på de brott mot mänskliga rättigheter som den burmesiska regimen begår. Brott som den svenska regeringen tydligen inte tycker borde utredas under en så kallad Commission of Inquiry, eftersom förhandlingarna idag i FN gått bakåt och Sverige varit helt tysta. Jag tycker att det är förfärligt att Sverige inte kan vara tydliga i den här frågan! Blir enormt besviken och frustrerad när jag så tydligt, men mina egna ögon, ser vad den burmesiska regimen är kapabla till och samtidigt kommer från ett land som väljer att hålla tyst!

Läs också Sara Gärtners blogg från Mae Sot.

Läs även andra bloggares åsikter om burma, flyktingar, regeringen, samhälle, politik, val

Motståndsgrupp tar över gränsstad i Burma samma dag som "valet".

2010-11-08T03:02:00.000-08:00

RPG 7, 60 mm på Thailändsk sida

En kvinna på thailändska sidan ihjälskjuten av granater från Burma

Flyktingar från Burma får hjälp av thailändsk militär, precis vid gränsen

Gränsstationen på Burmesiska sidan i flammor!

Jag kom nyss tillbaka från den bro som leder mellan den Burmesiska staden Myawaddy och den thailändska staden Mae Sot. Under gårdagens val i Burma vittnar befolkningen i Myawaddy om att de tvingades rösta på militärregimens parti USDP under vapenhot. Därför tog en fraktionsgrupp av den karenska gerillagruppen Democratic Karen Buddhist Army som vägrats omvandla sig till så kallad Border Guard Force över staden för att skydda befolkningen. Idag ansamlades trupper om ca 500 soldater från den burmesiska armén och attackerade DKBA med RPG 7, 66 mm. En granat landade på thailändska sidan och en kvinna avled.

Över 100 personer uppges vara skadade och vårdas nu på sjukhus i Myawaddy. Klockan 10 imorse, lokal tid, besköts 10 DKBA soldater som hjälptes över gränsen till Mae Sot. 7000 burmesiska flyktingar har tagit sig över gränsen till Thailand, precis utanför staden där jag befinner mig. Jag besökte nyss ett preliminärt flyktingläger på flygplatsen i Mae Sot. Där trängs omkring 2000 människor och tält byggs upp för natten. Behovet av mat och vatten är stort säger Röda Korset.

När vi satt under bron som ironiskt sett kallas "Friendship Bridge" tillsammans med ett gäng thailändska militärer och en och annan journalist hörde vi kravaller från andra sidan varje minut. Beskjutningarna verkar ha avstannat nu, men vi vet ännu inte vad som kommer att hända. Om KNLA går in och stödjer utbrytarfraktionen i DKBA mot SPDC finns risk att konflikten trappas upp ännu mera.

Detta är alltså första dagen på Burmas så kallade "demokrati".

Läs även andra bloggares åsikter om burma, Mae Sot, myawaddy, DKBA, politik, demokrati, val

Valet i Burma är bara ett klädbyte!

2010-11-06T05:28:00.000-07:00

S-studenters burmautskott tillsammans med King Zero

Jag träffade nyligen två av de munkarna som ledde demonstrationerna mot militärregimen i Burma i september 2007, Saffransrevolutionen. De kämpar fortfarande för demokrati och mänskliga rättigheter i Burma och har inte givit upp hoppet trots att omvärlden tycks tro att ett odemokratiskt val är bättre än ingenting. När jag frågar vad de tycker om valet svarar Ashin Sopaka, "valet i Burma är ingenting annat än ett klädbyte, generalerna har bytt om från uniform till kostym men i deras hjärtan har ingenting förändrats". Ashin Sopaka och king Zero tror inte att någonting kommer att förändras till det bättre efter juntans val, snarare blir situationen värre. Om omvärlden legitimerar valet kommer demokratirörelsen undermineras och försvagas.

Flera av de vi träffar vid den burmesiska gränsen vittnar om hur orrättvis valprocessen är. I de flesta byarna samlar byledaren in namnen på alla invånare och går till valurnan och lägger allas röster på juntans parti USDP (Union Solidarity and Development Party), byinvånarna har alltså ingenting att säga till om och får inte ens själva gå till valurnorna. Valet är redan avgjort på förhand. Enligt senaste uttalande från militärregimen har USDP redan vunnit 54 parlamentsplatser från områden där det inte finns någon opposition, trots att valet inte är förrän imorgon, söndag. Dessutom får de människor som bor i områden som juntan benämner som "osäkra" i etniska minoritetsområden längst gränserna inte överhuvudtaget rösta. Det rör sig om 1,5-2 miljoner människor. Dessa kommer alltså inte ha en valurna att gå till.

Ashin Sopaka och King Zero är besvikna på Sverige. De tycker att Sverige borde agera starkare i Burma frågan och bland annat stödja en Commission of Inguiry för att utreda om det som sker i Burma är brott mot mänskliga rättigheter och krigsbrott. De vet redan att så är fallet!

Jag hoppas att du som läser den här bloggen går med i stöddemonstrationen i morgon, mot juntans odemokratiska val och för en demokratisk förändring i Burma och frisläppandet av de 2203 politiska fångarna som sitter i Burmas fängelser.

Läs även andra bloggares åsikter om burma, val, regeringen, saffransrevolutionen, demokrati, politik, samhälle

Ibland tappar jag tron på mänskligheten!

2010-11-02T05:08:00.000-07:00

Efter det förödande riksdagsvalet har jag vid flera gånger varit nära att tappa tron på mänskligheten. Med ett främlingsfientligt parti i riksdagen och en regering som prioriterar att sälja ut vår gemensamma välfärd för rea priser istället för att satsa på fler lärare i skolan, så är det inte mycket som känns positivt. Som tur är har jag världens bästa praktikplats på Olof Palmecentret och får ägna mig åt Burma på heltid. Just nu befinner jag mig i Chiang Mai tillsammans med min kollega tillika handledare och goda vän Paula för att följa upp ett av Palmecentrets burmaprojekt. Det är ett fantastiskt progressivt projekt och vi har fått äran att träffa hjältemodiga burmeser som arbetar för ett demokratiskt Burma. Dessa människor har fått mig att tro på mänskligheten igen!

Dessvärre blir jag återigen upprörd när jag läser rapporter som beskriver hur multinationella företag utvinner det burmesiska folkens olja och naturgas trots att otaliga brott mot mänskligheten har rapporterats i samband med utvinningen. Företag som Total Oil och Chevron dämpar sitt dåliga samvete genom biståndsinsatser som når en bråkdel av alla de som drabbas av utvinningen. Brott som rapporterats i samband med byggandet av olje och gasledningar, vattenkraftverk m.m är tvångsarbete, tvångsförflyttningar, systematiska våldtäckter, tvångsrekryteringar av barnsoldater, tortyr och regelrätta mord. Ändå fortsätter europeiska företag att investera i Burma och Sveriges samtliga stora banker har investeringar i Total genom Europa fonder. Norska pensionsfonden planerar att investera närmare 3 miljarder dollar i Total och i Shwe Gas projektet. Samtidigt har både Norge och Danmark slutat att stödja cross border verksamhet och numera går allt bistånd till Burma genom den burmesiska regimen, som är världens näst mest korrupta! Biståndet som går genom Rangoon når inte de hårdast drabbade områdena i Burma, vilket endast nås genom cross border insatser. Det är inte svårt att se sambanden!

Från Sveriges regering intet nytt. Fortfarande inte ljud om huruvida Sverige tänker stödja en så kallad Commission of Inguiry för att utreda om det som sker i Burma är brott mot mänskligheten, trots att det är rekommenderat av FN:s speciella rapportör om mänskliga rättigheter i Burma, Tomás Quintana. Det verkar som om Sveriges regering inte vill stödja mer uppror mot den diktatoriska regimen i Burma eftersom det kan förhindra den evolutionerande demokratiska transitionen i Burma som de tycks tro på. Hur lång denna process kommer att vara och hur många oskyldiga liv som kommer att offras är oklart och verkar vara irrelevant. Frågan är om Sverige hade accepterat en liknande diktatur i västvärlden utan att aktivt stödja oppositionen en dag till?

Som sagt, ibland tappar jag tron på mänskligheten.

Länkar; Shwe Gas Movement, Altsean Burma Election Watch

Läs även andra bloggares åsikter om burma, regeringen, FN, valet, Total Oil

Den burmesiska demokratirörelsen besviken på Bildt!

2010-09-25T01:38:00.000-07:00

Aung Moe Zaw på Socialdemokraternas och Palmecentrets valseminarium

Tin Tin Nyo och Noe Noe från Burmese Women's Union på besök på Palmecentret

Under veckan som gått har vi haft besök av tre burmesiska demokratikämpar. Aung Moe Zaw som är ordförande för det burmesiska socialdemokratiska partiet Democratic Party for a New Society (DPNS) och Tin Tin Nyo och Noe Noe från Burmese Women's Union (BWU).

Alla tre har upprepade gånger uttryckt sin besvikelse över att Sverige tiger när det gäller det odemokratiska valet som är planerat till den 7 november i år. Ett val som bygger på 2008 års konstitution där bland andra Aung San Suu Kyi förvägras ställa upp. Enligt konstitutionen har militärjuntan makt att tillsätta 25 procent av parlamentet och för att ändra i grundlagarna krävs minst 75 procent av rösterna i parlamentet plus en. Med andra ord är det omöjligt att få en demokratisk utveckling i Burma genom det här valet. I konstitutionen slår man också fast att överbefälhavaren har rätt att när han helst ser nödvändigt införa så kallat undantagstillstånd då militären i princip har rätt att behandla folket hur som helst, så som man gjorde under senaste massdemonstrationerna 1988 och 2007 då flera tusen människor sköts till döds för att de protesterade mot den totalitära diktaturen.

Sverige har inte heller visat sitt stöd för att inrätta en utredning om huruvida den burmesiska militärjuntan ska ställas inför rätta för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, trots att FN:s speciella rapportör om mänskliga rättigheter i Burma, Tomàs Quintana, rekommenderat att juntan ställs inför rätta i Haag och trots att tio länder redan har redan visat sitt stöd, bland dessa är Storbritannien, Australien och Nya Zeeland.

Läs artikeln av Jens Orback och Urban Ahlin på DN.se och hör SR:s reportage med Aung Moe Zaw.

Läs även andra bloggares åsikter om val 2010, burma, bildt, regeringen

Äntligen en dom mot Pol Pot regimens tortyrchef!

2010-07-27T00:16:00.000-07:00

Toul Sleng-fängelset i Phnom Penh 2008

När jag läser artikeln i DN om domen mot Röda Khmerernas tortyrchef minns jag då jag besökte Toul Sleng fängelset i Phnom Penh för ett par år sedan (läs här). Jag vandrade runt i de slitna fängelsehålorna, och kände hela tiden hur klumpen växte i halsen. Jag var där tillsammans med en väninna, men efter en kort stund bestämde vi oss för att gå var för sig runt i fängelset. Det var en sådan upplevelse som inte går att dela med någon annan. Hundratals, kanske tusentals fotografier av skräckfyllda, ibland totalt uppgivna blickar mötte mig längst väggarna. Små barn. Olika tortyrredskap. Sådant man inte kan föreställa sig i sina värsta mardrömmar. I ett av rummen var jag helt ensam. Det var förmodligen ett klassrum som gjorts till en fängelsecell, eller tortyrkammare. Det var helt tomt förutom en järnsäng som stod i mitten av det stora rummet. I sängen låg några kedjor och handbojor. På väggen satt ett fotografi som visade en av de många som legat i sängen. En mager, blodig man, knappt levande eller död. Jag kände hans närvaro i rummet.

Röda Khmerernas tortyrchef, Kaing Guek Eav, alias Dutch, dömdes i måndags till 35 år i fängelse för krigsförbrytelser, men behöver bara avtjäna 19 år. Domen kommer alldeles för sent och är en klen tröst för anhöriga till de över 14 000 som han sänt i döden.

Läs även andra bloggares åsikter om kambodja, toul sleng

Lästips!

2010-04-06T03:41:00.000-07:00

Här om dagen kom Eleonore, Sara och Milischia hem från Mae Sot efter att ha besökt S-studenters samarbetsorganisation SYCB. Läs inlägget om resan på Milischias blogg här.

Pressmeddelande angående strejk i Rangoon

2010-02-12T02:56:00.000-08:00

Sedan december förra året har ett mindre antal strejker förekommit på fabriker runt om i Burma i protest mot de inhumana arbetsförhållanden som råder för fabriksarbetarna runt om i landet. 16 timmars arbetsdagar och löner långt under minimistandard är mer regel än undantag i fabrikerna. I tisdags gick så många som upp till 2000 arbetare från två fabriker ut i strejk i Rangoon och idag kommer rapporter om att strejken har spridit sig till ett flertal fabriker.

I ett pressmeddelande fastställer de strejkande arbetarna att våldsamma repressalier är att vänta från den burmesiska juntan. S-studenter genom S-studenters Burmautskott uttrycker sin sympati med de burmesiska fabriksarbetarnas krav på skäliga löner, standardiserade arbetstider, humana arbetsförhållande och grundläggande arbetssäkerhet. Samtidigt uttrycker vi oro över de strejkande arbetarnas personliga säkerhet.

”I Burma förvägras folket de mest grundläggande rättigheterna som vi i Sverige tar för givet. Arbetarna strejkar med sina liv som insats” -Kajsa Borgnäs, Ordförande för S-studenter

Omvärlden verkar tro att frihetskampen falnat efter saffranrevolutionen 2007, men den pågående strejken visar att striden för rättvisa pågår alltjämt i Burma. Därför är det viktigt att världen uttrycker sin sympati med fabriksarbetarna och sitt ogillande av den Burmesiska juntans vägran att ge sitt eget folk den frihet och de rättigheter de kräver.

S-studenter
Kontakt:
Henrich Harder, Koordinator, Burmautskottet 073-0302471

Frida Perjus, Koordinator, Burmautskottet

Läs även andra bloggares åsikter om burma, s-studenter, socialdemokraterna, demokrati, strejk, rangoon, mänskliga rättigheter, arbetare

Ny volontär i Mae Sot!

2010-02-02T12:52:00.000-08:00

Nu har S-studenters nya volontär på Student and Youth Congress of Burma's Women Internship Program installerat sig på deras kontor i Mae Sot. Hennes namn är Linnèa och hon kommer att undervisa sju unga kvinnor från Burma i engelska, jämställdhet, demokrati och sexuella rättigheter. Linnèa är den sjätte i raden av volontärer från s-studenter att undervisa på SYCB:s Women Internship program där kvinnor med olika etniska bakgrunder från Burma får undervisning och praktik under nio månader.

Det var som volontär på WIP som jag för första gången kom till Mae Sot för ganska exakt tre år sedan. Även om det var tufft i början, precis så som Linnèa beskriver på sin blogg, och jag fick känna på hur det är att vara den enda som inte kan språket och som kommer från en helt annan kultur, så blev jag fast. Jag förälskade mig i burmesernas kamp för demokrati och frihet. I deras mod och i deras ödmjukhet. För första gången i mitt liv upplevde jag hur otroligt lyckligt lottad jag är som vuxit upp i en demokrati. Jag lärde känna underbara människor och mitt liv kom att ändra inriktning, eller så var det alltid meningen. Det var i alla fall så det kändes, som om jag hade hittat hem.

Följ Linnèa på bloggen inandaroundburma!

Läs även andra bloggares åsikter om burma, s-studenters, mae sot

I skuggan av det svenska turistparadiset Thailand

2009-11-25T02:01:00.000-08:00

Kajsa Borgnäs, Caroline Petersson, Linus Samuelsson, jag själv, Henrich Harder och Raúl Urrutia på YCOWA.

Varje år reser närmare 400 000 svenskar till turistparadiset Thailand. Det många inte vet är att det är burmesiska migrantarbetare som bygger de svenska resebyråernas hotell och det under fruktansvärda förhållanden. Den genomsnittliga lönen för en migrantarbetare är ungefär hälften av minimilönen. Ofta blir arbetarna utsatta för trakasserier av olika slag.

Det finns minst 2 miljoner burmesiska migrantarbetare i Thailand men eftersom bara ca 20 procent har arbetstillstånd är mörkertalet stort. Bara i Mae Sot arbetar 100 000 migrantarbetare i de 200 textilfabriker som är etablerade i området. Av dessa har endast 40 000 arbetstillstånd medan resten saknar det skydd och dom rättigheter som tillståndet ger. Burmeserna arbetar ca 11 timmar om dagen, sju dagar i veckan och har bara en dag ledig i månaden. För det tjänar de ca 2 dollar om dagen vilket motsvarar ungefär 20 svenska kronor.

När vi träffar Moe Swe som är ordförande och grundare av Yaung Chi Oo Workers Association, berättar han om den förvärrade situationen för migrantarbetarna. Redan 2003 bestämde sig den thailändska regeringen för att få kontroll över antalet migrantarbetare i landet genom att fatta en såkallad MOU (Memorandum of Understanding) med de omkringliggande länder Lao, Kambodja och Burma. MOU:n säger att för att migrantarbetarna ska få arbetstillstånd i Thailand krävs att arbetarna går igenom en så kallad "National Verification Process". Burmas regering vägrade dock låta de burmesiska migrantarbetarna i Thailand att få ett sertifikat på att de är burmeser utan att ta kontakt med burmesiska myndigheter i Burma. Detta har fört med sig att samtliga burmesiska migrantarbetare, efter att ha arbetat i Thailand i två år, måste ta sig tillbaka till Burma och få ett tillstånd från Burmesiska myndigheter för att få ett fönyat tillstånd i Thailand. Detta medför stora kostnader för migrantarbetarna i mutor och liknande för att ta sig tillbaka till Burma. Polisen i Burma tvingar dessutom arbetarnas familjer att betala mutor för att de ska få tillståndet. Processen började redan i juli men hittills har bara 2000 registrerat sig.

När vi träffar NCUB berättar de också att de migrantarbetare som tar sig tillbaka till Burma för att registrera sig tvingas att "rösta i förväg" redan nu i det val som kommer att hållas någon gång under 2010. Detta innan några vallagar släppts, vilket innebär att de tusentals migranter kommer tvingas att rösta på militärjuntan.

I allt det svarta hade YCOWA en glädjande nyhet. De har lyckats öppna sin mobila klinik till soptippen utanför Mae Sot där det arbetar och bor ca 200 migrantarbetare. Vi bidrog med inköp av medicin och följde med kliniken till Skye Blue skolan och soptippen för att se hur kliniken arbetar. Det var roligt att återse barnen som jag träffade så ofta under den period jag deltog i målarworkshopen. Skolan verkar fungera bra, tack vare BWMEC och organisationer så som Children On the Edge.
YCOWA:s mobila klinik på Skye Blue

Svenska Burmakommittén har nu i dagarna släppt en rapport som jag är författare till och startat en informationskampanj om situationen för burmesiska migrantarbetare i Thailand. Den 3 december bjuder de in till ett seminarium (ABF kl 18-20) på ämnet med Jenny Dielemans som skrivit boken "Välkommen till Paradiset" samt Anna-Lena Lodenius och jag själv.

Läs även andra bloggares åsikter om burma, burmesiska migrantarbetare, demokrati, s-studenter, socialdemokraterna

Kärt återseende!

2009-11-25T01:32:00.000-08:00

I söndags kom jag hem från en vecka i Thailand tillsammans med Burmautskottets Henrich Harder och Socialdemokratiska Studentförbundets ordförande Kajsa Borgnäs och förbundskassören Linus Samuelsson. Tanken var att förbundet skulle få en djupare inblick i situationen i Burma samt i det projekt vi driver tillsammans med Student and Youth Congress of Burma (SYCB).

På en vecka han vi med otroligt mycket. Vi landade i Bangkok och flög direkt upp till Chiang Mai för att träffa Peter Halford på Burma Releif Center. Sedan tog vi bussen ner till Mae Sot för att träffa SYCB och andra organisationer i den burmesiska demokratirörelsen i exil. Som vanligt var det underbart att komma tillbaka till Mae Sot, det kändes som att komma hem. Den lilla staden har blivit så bekant efter nästan tre år. Hade det inte varit för att staden hela tiden växer, det byggs nya hus, andra rivs, man bygger vägar, så skulle jag känna igen varenda kvarter. Det bästa var förstås att återse mina kära vänner och kollegor på SYCB och speciellt mina föredetta elever på Women Internship som nu sitter i sekretariatet. När jag träffade Khin Nwe Oo och Hlar Reung för första gången för ungefär 2 och ett halvt år sedan var de två ganska blyga, unga flickor som inte förstod vad jag sa. Idag är de två unga kvinnor och jag är så imponerad av hur långt de har kommit. Khin Nwe Oo har varit ansvarig för Women Internship i ungefär ett år nu och programmet har aldrig fungerat så bra. Hlar Reung är hennes efterträdare och jag är säker på att hon kommer att göra ett lika bra jobb. De pratar nu med en helt annan självsäkerhet och är inte rädda för att ta till orda i organisationen. För två år sedan var alla i sekretariatet utan en män, idag är tre kvinnor och fyra män.

Andra organisationer vi har träffat är FDB, NCUB, BWU och YCOWA.

En ynka liten pappamånad är allt vi får!

2009-10-29T09:02:00.000-07:00

Trist att partistyrelsen sviker oss i frågan om individuell föräldrarförsäkring. S-studenter med flera vill ha en individuell föräldrarförsäkring men allt vi får är en ynka extra pappamånad. Det är i hemmet som ojämställdheten reproduceras och individualiserad föräldrarförsäkring är en nyckel i att bryta trenden där kvinnor väljer eller tvingas välja att stanna hemma mestadels av föräldrarledigheten och vid vård av sjukt barn. När sedan kvinnor ger sig ut på arbetsmarknaden ligger det till deras last. De halkar efter på arbetsmarknaden för att de stannar hemma med nyfödda barn och sedan när de får nästa barn tvingas de stanna hemma igen eftersom de inte tjänar lika mycket som pappan. Det är en ond cirkel som vi inte lyckats bryta ännu, trots att vi kämpat för jämställdhet så pass länge i Sverige och trots att vi är ett av världens mest jämställda länder. Men politik verkar bara handla om att vinna röster och det gör mig besviken. Flera mortioner krävde en individualiserad föräldrarförsäkring men en eller några fler ynka pappamånader är allt som kommer att gå igenom på S kongressen.

Argumenten för en individualisering av föräldrarförsäkringen är många. För det första är det märkligt med en försäkring som man som ett par kan "dela på", ingen annan försäkring fungerar på det sättet. För det andra så ligger det i barnets intresse att få spendera lika mycket tid med båda sina föräldrar. För det tredje, som också är det viktigaste, krävs en sådan försäkring för att bryta den onda cirkeln som jag beskrivit ovan.

Besviken...

Läs även andra bloggares åsikter om individuell föräldrarförsäkring, s-kongress, jobbkongressen, socialdemokraterna, politik, feminism, pappamåna

En verklig hjälte!

2009-10-19T02:52:00.000-07:00

Joshua har i snart tio år arbetat som journalist i ett land där det inte finns något utrymme för vare sig yttrande- eller tryckfrihet. Den som ställer sig på öppen gata och ropar att militärregimen borde göra någonting för den svältande befolkningen hamnar ögonblickligen i handklovar, först till fängelse och torteras. Joshua har vittnat liknande händelser flera gånger och med insmugglad kamera, som han gömt i en ryggsäck eller innanför tröjan, filmar han det han ser för att berätta för omvärlden vad som händer i Burma. Det är ett arbete förknippat med livsfara och även om Joshua är skicklig på det han gör måste han ha haft en stor portion tur. Flera av hans kollegor sitter fängslade, en av dem har fått en dom på 65 år. Joshua vet att militären har torterat hans vänner för att få reda på vem Joshua är och var han befinner sig. Efter det tvingades han fly från sitt hemland och bor numera i Thailand. Ändå fortsätter han att arbeta som journalist och är vid gott mod och det verkar inte som om han kan tänka sig att göra någonting annat. Han är en av de modigaste människor jag någonsin mött, han är en verklig hjälte!

Se en intervju med Joshua på DN (här)

Läs även andra bloggares åsikter om burma, burma vj, journalist, demokrati, kamera

Palmedagarna 2009

2009-10-11T13:35:00.000-07:00

Årets Palmedagar är över och det har varit en ära att delta som moderator i seminariet tillsammans med Joshua från DVB och Eh Wah från Burmese Women's Union. De är två av de mest inspirerande personer jag någonsin träffat. Joshua delade med sig av sina erfarenheter som journalist i Burma och Eh Wah berättade om situationen för kvinnliga burmesiska migrantarbetare i Thailand.

Lyssna på SR:s intervju med Joshua från Democratic Voice of Burma (här).

Media som vapen i kampen för frihet

2009-10-01T09:30:00.000-07:00

För två år sedan demonstrerade hundratusentals rödklädda munkar mot diktaturen i Burma. 27 åriga ”Joshua” var en av de journalister, som beväpnad med en handvideokamera, arbetade undercover för att sprida nyheterna ut i världen och tillbaka till befolkningen i Burma genom satellit-tv. Detta skildrades i den prisbelönta dokumentärfilmen Burma VJ. Då utländska journalister inte får tillåtelse att komma in i landet är nyhetsrapporteringen helt upp till dessa journalister och civila bloggare.

Hur använder sig demokratioppositionen i och utanför Burma av media som vapen i kampen för frihet? För att diskutera detta har Socialdemokratiska Studentförbundets Burmautskott och SSU:s Burmanätverk bjudit in ”Joshua” från DVB och Eh Wah från Burmese Women’s Union. Samtalsledare är Frida Perjus, koordinator för S-studenters Burmautskott.

Seminariet är ett av flera under Palmedagarna!

För mer info besök eventet på Facebook här.

Läs även andra bloggares åsikter om burma, burma vj, palmedagarna, socialdemokraterna, politik, demokrati

Burma VJ visas på SVT måndag den 28 september kl 22!

2009-09-25T03:07:00.000-07:00

Imorgon, lördagen den 26 september, är det två år sedan hundratusentals buddhistiska munkar gick ut på gator och torg runt om i Burma för att protestera mot militärregimens brutala behandling av folket. Bensinpriserna hade fördubblats över natten och rispriserna skjutit i taket, folk svalt och i desperation lyckades de trycka undan sin rädsla för soldater med vapen och öppet visa sitt missnöje, något som under "normala" omständigheter är omöjligt i Burma. Regimen i Burma har en otrolig kontroll över folket. De har makten i ett järngrepp och efter de fredliga demonstrationerna 1988 som slutade i ett blodbad där 3000 människor sköts till döds på gatorna har militären lärt sig av sina misstag och år 2007 hade man sett till att studenter inte skulle kunna organisera sig. Munkarna var den enda del av befolkningen som hade möjlighet att organisera en stor demonstration denna gång. Man trodde även att munkarna hade immunitet eftersom de är så högt respekterade i Burma. Men det visade sig att militärregimen inte respekterar någon.

Jag minns vilken underbar känsla det var att se dessa modiga, fredliga munkar tåga omkring och öppet visa sitt missnöje mot regimen och sin längtan efter fred och jämlikhet. Jag tror att alla med mig trodde att nu skulle regimen störtas, någonting stort skulle hända. Omvärlden reagerade, denna gång fanns reportrar inne i landet som filmade händelserna och skickade ut bilderna till omvärlden. Dessvärre svarade militären med våld och slog ner upproret. Munkar och andra demokratiaktivister arresterades och många tvingades fly landet. Några av de munkar som lyckades fly Burma träffade jag i Mae Sot i Thailand. Jag var volontär och undervisade munkarna i engelska för att förbereda dem för deras flytt till USA där de skulle få asyl. Tillsammans såg vi Burma VJ, dokumentärfilmen som handlar om journalisten "Joshua" som hemligt filmar demonstrationerna i Burma och smugglar ut bilderna till Democratic Voice of Burma, en tv station i Norge. Bilderna skickas sedan tillbaka in i Burma via satellit. Det var viktigt för munkarna att få se denna film, att få bevis på att det faktiskt hade hänt nu när omvärlden slutat rapportera om Burma. En av munkarna stoppade filmen och pekade på skärmen och sa "titta, det är ju jag". Och jag minns att jag var så stolt över att få lära känna dessa modiga människor.

Jag rekommenderar alla att se Burma VJ! Det är en fantastisk film som är så viktig eftersom den påminner oss om att vi inte ska ta demokrati för givet. Viktigt att poängtera är att även om militären fängslat över 2000 demokratiaktivister och slagit ner de stora demonstrationerna med våld så har oppositionen i Burma och utanför i exil inte givit upp. De kämpar dagligen, ofta med sina liv som insatts, för en förändring. Så snälla, fortsätt att uppmärksamma!

Besök även Palmedagarna 10-11 oktober. Då kommer "Joshua" delta i en paneldiskussion under temat "Media som ett medel i kampen för frihet".

Läs även andra bloggares åsikter om burma vj, svt, palmedagarna, dvb, burma, demokrati, saffron revolution day

Aung Moe Zaw på besök i Sverige

2009-09-02T03:46:00.000-07:00

Aung Moe Zaw, partiledare för Democratic Party for a New Society (Burmas Socialdemokratiska parti i exil) är på besök i Sverige för att delta i Anna Lindh seminariet tillsammans med diverse andra internationella politiker. Medan han är här på besök har vi passat på att bjuda in honom till ett seminarium som arrangeras av SSU och ESP bland annat.

Läs intervju med Aung Moe Zaw på DN.se (här) där han berättar vilken som är den dominerande linjen för demokratirörelsen inför det kommande "valet" i Burma 2010, nämligen bojkott!

Läs även andra bloggares åsikter om burma, aung moe zaw, dpns, demokrati, valet 2010, DN

Folksam stöder tvångsarbete i Burma!

2009-08-13T23:58:00.000-07:00

Folksam har investeringar i franska Total Oil som är den största enskilda investeraren i Burma och som skrivit ett kontrakt med Burmas militärjunta där man förbinder sig att inte engagera sig i politiska aktiviteter som strider mot juntan policy. Tvångsarbete är utbrett i Burma och förekommer vid bland annat de vägbyggen som är en förutsättning för att företag som Total ska kunna etablera sig i landet.

Läs mer på SR här

Läs även andra bloggares åsikter om folksam, burma, tvångsarbete, Aung San Suu Kyi, demokrati, politik

Burmas demokratiledare 18 års husarrest!

2009-08-11T00:29:00.000-07:00

Idag fick Aung San Suu Kyi sin dom, 18 månader i husarrest. Först var domen 3 års fängelse med hårt arbete men ändrades efter ett par minuters paus till 18 månaders husarrest efter "benådning" av Burmas diktator General Than Shwe. Domen var inte direkt oväntad och visar på två viktiga punkter; först och främst att militärregimen är livrädda för Aung San Suu Kyi och det otroliga stöd hon har hos folket men det visar också på att militärregimen går att påverka genom internationella påtryckningar.

Militärjuntan kommer inte att göra om samma misstag som de gjorde 1990 då de tillät fria och demokratiska val eftersom NLD med Aung San Suu Kyi i spetsen van med en jordskredsseger. Det stundande "valet", som kommer att hållas någon gång under 2010, är inget annat än ett skenval. Valet är nämligen redan avgjort. Det avgjordes redan förra året, precis efter att cyklonen Nargis slagit in över Burma och utplånat 140 000 människor och lämnat 2 miljoner berörda. Konstitutionsvalet var allt annat än fritt och demokratiskt. Svältande och traumatiserade människor tvingades att välja mellan att rösta ja eller överlevnad. Enligt den falska konstitutionen får militärjuntan 24 platser i parlamentet vem som än vinner och de får dessutom välja de viktigaste posterna; bland annat försvarsministern. Konstitutionen ger dessutom alla medlemmar av militärjuntan straffrihet, så att de kan fortsätta att mörda oppositionella. Så "valet" 2010 är alltså redan avgjort på förhand. Oppositionsledaren Aung San Suu kyi kommer inte att få ställa upp, hon sitter i husarrest för att någon galen amerikan som tror sig vilja rädda världen har brutit sig in hos henne. "Valet" 2010 är således inte ett val och bör kallas vid dess rätta namn.

Läs mer om domen på Bangkok Post och WSJ

Läs S-studenters pressmeddelande här

Läs även andra bloggares åsikter om ung San Suu Kyi, burma, demokrati, valet, nargis

Zoya Phan på besök i Sverige

2009-07-22T08:12:00.000-07:00

Zoya Phan i mitten

För ungefär en vecka sedan hade jag den stora äran att bjuda Zoya Phan, S-studenters Burmautskott och Karin från Svenska Burmakommittén på middag hemma hos mig. Zoya Phan, dotter till KNLAs föredetta generalsekreterare som blev brutalt mördad i sitt hem i Mae Sot år 2008, arbetar på Burma Campaign UK. Hon har nyligen givit ut en bok med titeln "Little Daughter" som handlar om hennes uppväxt som dotter till en mor och far som båda var aktiva inom en av Karen folkets gerillarörelser.

Zoya Phan berättade för oss om situationen i Karen staten. Hon berättar att SPDC allierade grupper inom DKBA utfört en offensiv och på ett brutalt sätt övertagit ett område som Karenerna besuttit i över femtio år. Anledningen till varför KNLA inte lyckats försvara sitt område stavas tvångsarbete. DKBA (Democratic Buddhist Army), som har ett så kallat "seasfire agreement" med SPDC (namnet på militärregimens parti), har kidnappat civilbefolkning och använt dem som levande minröjare och bärare av tung ammunition. Eftersom deras egna släktingar och vänner har gått längst fram i offensiven har inte KNLA kunnat skjuta. Det är med sådana oerhört grymma och omänskliga metoder som SPDC har lyckats inta Karenernas område och tvingat över 6000 oskyldiga och redan fattiga människor på flykt över gränsen till Thailand inom loppet av knappt en månad.

Zoya Phans bok går att beställa på Amazon.com eller på Burma Campaign UKs hemsida.

"Sverige måste ställa krav i Burmafrågan under EU ordförandeskapet"

2009-07-08T13:13:00.000-07:00

För ett par dagar sedan reste de tillbaka till Thailand igen, två av mina idoler, Soe Aung från Forum for Democracy in Burma och Debbie Stothard som är koordinator för Altsean-Burma. S-studenters Burmautskott bjöd in dessa två demokratiaktivister och Burmaexperter för att informera svenska politiker, journalister och medmänniskor om det politska läget i Burma. Det viktigaste budskapet vi fick från våra gäster var att Sverige, som EU ordförandeland, måste vara tydliga i sina krav på militärregimen i Burma inför det stundande "valet" 2010. Vi kan inte acceptera ett valet utan att följande tre krav är uppfyllda, 1) Att Aung San Suu Kyi och samtliga politiska fångar frisläpps, 2) att det sker en genomgång av konstitutionen där det ställs krav på att den ska vara demokratisk och rättvis samt 3) att valet ska vara fritt och öppet.

Inbördeskriget i Burma som är världens längst pågående krig, har under senaste tiden trappats upp efter att militärregimen förbereder inför "valet" 2010. Debbie Stothard och Soe Aung berättar att SPDC har ställt krav på seasefire grupperna i gränsområdena där de i princip tvingar gerillagrupperna att bilda politiska partier och ställa upp i det ogiltiga valet samt bilda så kallade borderpatrol grupper. Dessa krav kommer, enligt Debbie och Soe Aung, att leda till en ännu större spricka mellan seasefire grupperna och SPDC och det kan till och med leda till att seasefire grupperna går ihop i mot den Burmesiska militären i ett krig som skulle få förödande konsekvenser för Burmas civilbefolkning.

Efter DKBAs (Democratic Karen Buddhist Army) offensiv i Karen staten har 6400 karener tvingats fly över gränsen till Thailand och deras situation är mycket allvarlig. Lokala thailändska militärer har tvingat tillbaka hundratals flyktingar tillbaka in i krigszonen. Debbie och Soe Aung ber Sverige att stödja flyktingarna och sätta press på Thailand för att se till att de inte skickar tillbaka några flyktingar in i det pågående kriget.

Demonstration mot Aung San Suu Kyis orättfärdiga gripande!

2009-05-16T22:45:00.001-07:00

Aung San Suu Kyi, mottagare av Alfred Nobels fredspris och ledare för den demokratiska oppositionen i Burma har gripits i samband med att en amerikansk turist bröt sig in i hennes hem. Aung San Suu Kyi har nu förts, till det beryktade Insein Prison och kommer att åtalas för brott

Att Aung San Suu Kyi grips på helt orimliga grunder har att göra med att hon den 27 maj skulle ha frigivits, enligt Burmesisk lag. Tidsfristen för hur länge någon får sitta inspärrad utan rättegång, sex år, har nämligen gått ut då.

Juntan vill hålla Aung San Suu Kyi isolerad eftersom hon har ett enormt stöd hos befolkningen och därmed ses som ett hot av juntan. Militären planerar att iscensätta ett val 2010 och har inför detta sett till att fängsla stora delar av oppositionerna och ge dem långa fängelsestraff. Aung San Suu Kyi har suttit i husarrest under sammanlagt 13 av de senaste 19 åren. I denna omgång har hon suttit inspärrad sedan 2003, då gripen i samband med ett mordförsök på henne.

Situation är särskilt allvarlig eftersom Aung San Suu Kyi är sjuk och sannolikt behöver vård. Inseinfängelset är ökänt för sina omänskliga förhållanden.

Du inbjuds nu till en demonstration på Mynttorget i Stockholm på måndag den 18/5 kl 12:00 för att protestera mot gripandet av demokratikämpen Aung San Suu Kyi. Kajsa Borgnäs (S-studenters ordförande), Karin Strandås, med flera kommer att tala.

Kom och hjälp till i kampen mot juntans förtryck av det Burmesiska folket och för ett fritt och demokratiskt Burma!

Våra krav:

Carl Bildt bör fördöma fängslandet av Aung San Suu

Sverige och EU måste trycka på för Aung San Suu Kyis omedelbara frigivande!

Snart tar Sverige över ordförande i EU. Burma måste på allvar bli en fråga i samarbetet mellan EU – ASEAN!

Arrangörer: S-studenter, Svenska Burmakommittén, Swedish Burmese Human Rights Association, Karen Swedish Community

För frågor kontakta Raúl Urrutia 0707300288

Dags för Reinfledt att uttala sig!

2009-05-14T20:20:00.000-07:00

Redan igår reagerade presidenter och statsministrar runt om i världen över fängslandet av Burmas oppositionsledare Aung San Suu Kyi, och nu är det dags för vår statsminister Fredrik Reinfeldt att uttala sig och kräva hennes frisläppande.

Läs mer här

Daw Aung San Suu Kyi fängslad!

2009-05-14T02:00:00.000-07:00

Jag och Eleonore kom just hem till Mae Sot efter en visarun till Myawaddy i Burma. På andra sidan bron satt vi en stund tillsammans med militärerna i "immigration office" och väntade medan de kontrollerade våra pass och skrev upp våra nummer i någon loggbok. De log så vänligt mot oss, men jag rös och kände mig yr i huvudet, för jag tänkte på vad den där uniformen symboliserar. Och så när vi kom tillbaka, med en ny stämpel i våra pass, och slog på datorn såg vi nyheterna på Irrawaddy's hemsida. "Aung San Suu Kyi fängslad". Inte oväntat eftersom datumet för hennes frisläppande är 24 maj, även om militärregimen redan tidigare gjort det klart att hon inte kommer att släppas fri. 13 år utav 19 har hon suttit i husarrest, fredskämpen och Burmas hopp. Enligt militärjuntan så hade en amerikan tagit sig in på Suu Kyis tomt genom att simma över närliggande flod ca 2 km. När vakterna fick reda på att han varit där arresterades Suu Kyis läkare. Anklagelserna mot Suu Kyi är alltså att hon brutit mot den lag som säger att man inte får husera en utlänning utan att få tillstånd från staten. Men det är inte helt klart vilken sida mannen står på. Vissa tror att han var anlitad av juntan för att dom skulle få en anledning att fängsla Aung San Suu Kyi och på så sätt undvika frisläppandet.

Om du som läser detta ännu inte har skrivit under för frisläppandet av Burmas politiska fångar så uppmanar jag dig att göra det nu! Gå in här och skriv under, det tar bara en minut. Visa solidaritet med Burmas folk.

Läs mer om fängslandet av Daw Aung San Suu Kyi här

Bloggat: Burmabloggen

Läs även andra bloggares åsikter om Aung San Suu Kyi, burma, Mae Sot, demokrati

Burma VJ

2009-04-29T21:07:00.000-07:00

Jag vet inte riktigt när, men jag tror att dokumentärfilmen Burma VJ kommer visas på SVT snart och då får du inte missa den! Filmen handlar om Septemberupproret i Burma 2007. Men "upproret" började mycket tidigare. Upproret har i princip aldrig avstannat efter den första riktigt stora demonstrationen den 8 augusti 1988 då över 1 miljon människor gick ut på gatorna för att protestera mot militärregimen. 3000 av dessa sköts ihjäl när militären började skjuta rakt in i folkmassorna. Idag sitter över 2000 politiska aktivister fängslade runt om i Burma.

2007 års stora protester leddes av buddhistiska munkar som till en början vägrade ta emot militärens gåver genom att vända upp och ner på sina skålar, men som till slut gick ut på gatorna i protest. Studentaktivister med flera samlades kring munkarna som en levande sköld för att skydda dem mot militären. Allt detta är fångat på dokumentärfilmen Burma VJ som innehåller bilder som aldrig visats tidigare. Jag blev så stolt när jag såg de munkar som jag tidigare undervisat i Thailand längst fram i demonstrationståge. Nu befinner sig de flesta av dem i USA där de fortsätter sin kamp i exil.

Med andra ord, filmen måste ses så att ni alla förstår vilka modiga människor dessa munkar, studenter, politiska aktivister och vanliga människor är! De flesta av oss kan behöva bli påminda om hur lyckligt lottade vi är och hur viktigt det är att vi vårdar demokratin. Speciellt nu innan EU valet i sommar kan vi behöva bli påminda om hur vitkgit det är att vi utnyttjar vår röst!

Jantelagen

2009-04-29T20:57:00.000-07:00

Bred inte ute dig,

ta inte luft

Höj inte huvudet,

var inte tuff

Tro ej för mycket,

vet inte mest

Var som oss andra,

lagom är bäst

Munkarnas dag

2009-04-17T01:58:00.000-07:00

Den 11 april 2009 var första gången vi firade munkarnas dag. Sara, Eleonore och jag själv köpte ett gäng munkar och tog med oss till ett annat gäng, buddhistiska munkar från Burma. De tittade lite skeptiskt på munkarna innan de vågade smaka. Vi förklarade varför det var så roligt att vi bjöd dem på just "donuts". Detta är en tradition som måste hållas.

Nyckeln till frihet och demokrati i Burma är utbildning

2009-04-03T01:32:00.000-07:00

För ungefär en vecka sedan träffade jag King Zero igen. Han är en buddhistisk munk från Burma som lever i exil i Thailand. I över tio år har han kämpat för demokrati i sitt hemland. Han har tagit stora risker, att arbeta för att människor ska ha tillgång till utbildning är inte ofarligt i Burma. Där lär sig barn och ungdomar bara att härma och repetera det lärarna säger, aldrig att ifrågasätta och tänka kritiskt. King Zero vet att utbildning är nyckeln till frihet, jämlikhet och demokrati. Det vet även militärjuntan. De har vid flera tillfällen försökt arrestera honom. Tillslut var det för många som letade efterhonom, och för att inte riskera sin familjs säkerhet, tvingades han fly landet. Men, han ger inte upp. I exil fortsätter han att arbeta genom att undervisa andra munkar i hur man till exempel använder internet, i Burmesisk historia och i demokratifrågor. Han skriver politiska dikter och artiklar som han trycker upp och sprider runt i Burma. Han är inte säker i Thailand helller, men säger att han är villig att riskera livet för det han tror på. Hans hemby drabbades hårt av cyklonen Nargis, i maj förra året. Över 300 människor i byn dog. "Jag var med och begravde över 250 döda kroppar", berättar han. Efter cyklonen jobbade han intensivt för att samla ihop pengar till offrena, men blev hela tiden motarbetad av militärjuntan.

Bilderna är tagna när King Zero (till vänster) och två andra burmesiska munkar blev bjudna på lunch. Efter lunchen predikade en av munkarna, och bad tillsammans med folket runtomkring.

Läs mer om King Zero här

Inte utan våra barn

2009-04-01T01:49:00.000-07:00

Det har hänt mycket ute på soptippen sedan sist jag var där. Då bodde det 400 personer på sopberget, nu är det mindre än 100 personer kvar. Thailändska polisen har gjort räder, rivit deras hus och tvingat iväg dem. En stor del av människorna på soptippen har deporterats tillbaka till Burma. Där möter de troligtvis en, om möjligt, värre tillvaro än på sopberget utanför Mae Sot. Inflationen i Burma är hög, rispriserna har stigit det senaste året och det är svårt att få ett betalt arbete. Thailändska myndigheter verkar ha beslutat att stänga av soptippen, kanske på grund av all uppmärksamhet människorna där har fått. De håller på att bygga en fabrik i området, som kommer att tillverka plastflaskor av återanvänd plast. Där kan eventuellt de som nu bor och på tippen få arbete.

Problemet är att de inte vill arbeta i fabrik, det är därför de har "valt" att bo så här. De flesta av familjerna har små barn och om de arbetar på fabrik finns det ingen som kan ta hand om dem. Arbetet i fabrikerna är hårt arbete. De tjänar inte mycket mer än vad de tjänar genom att samla plast på soptippen och sälja till återvinningsföretagen. De arbetar i genomsnitt elva timmar om dagen, sju dagarn i veckan med endast en dag ledig i månaden. Dessutom är de rädda för att bli arresterade av thailändska polisen och tvingade tillbaka till helvetet i Burma. "Vi vill inte vara utan våra barn", säger en man jag träffar på soptippen.

Det bästa skulle vara om man kunde ordna så att dessa människor fick en försörjningsmöjlighet där de kunde ha med sina barn. Eller att det fanns ett daghem för små barn intill fabriken där de arbetade, och att arbetsdagarna inte var så långa. I grund och botten handlar det om arbetares rättigheter, och fackliga rättigheter, någonting som dessa människor saknar helt.

Två år har gått fort

2009-03-29T20:48:00.000-07:00

Det har gått två år sedan jag träffade ungdomarna på Mimahaw School för första gången. Då undervisade jag i engelska, retorik och genusvetenskap. Ungdomarna som jag mötte hade alla någon slags koppling till demokratirörelsen i Burma. Flera av dem hade föräldrar som satt fängslade för att dom hade en annan politisk åsikt än styrande militärregim. Två år har gått och ungdomarna har blivit unga vuxna. De har lärt sig engelska och kan nu mycket om omvärlden, men framförallt har de utvecklats till fantastiska personligheter. Det är en otrolig känsla att få ha varit med om att forma dessa människor. Att faktiskt ha varit deras "siama" (lärare på burmesiska). Men de är inte bara mina elever, de är mina systrar och bröder, mina vänner. Idag är flera av dem i Bangkok för att ta sitt GED-exam (General English Degree). GED testet har varit målet, som alltid legat långt bort i framtiden, men som nu är här, idag. Som dom har kämpat för denna dag. Om de lyckas få godkänt på det här provet har de möjlighet att söka universitetsstudier i Thailand eller i något annat land. Idag är mina tankar med dessa modiga ungdomar! Lycka till!

Buddhism, död och begravning

2009-03-25T23:48:00.000-07:00

Fånga dagen, lev livet, gör bara det du vill göra, för imorgon kanske du inte längre finns. I allafall inte i samma kropp som du lever i nu. Det är en läxa jag lärt mig under min vistelse i Thailand. Var och varannan dag hör man talas om unga människor som dött i trafikolyckor eller sjukdomar. För inte länge sedan körde två unga män från en av de burmesiska organisationerna som är medlemmar i vår sammarbetsorganisation SYCB ihjäl sig på en motorcykel. "De hade otur, sa en av våra vänner". Så jag konstaterar att det, enligt deras synsätt, handlar ganska mycket om just tur. Att de sedan inte ser på döden på samma allvarliga sätt som vi gör kanske har att göra med att döden är ständigt närvarande i deras liv. I Sverige tror vi att vi är odödliga. Döden är förflyttat till framtiden och vi förtränger den ständigt.

Här om dagen var det begravning för en berömd burmesiska buddhistmunk som dog i en trafikolycka. De hade byggt ett färgglatt tempel och hade fest med sång, dans, mat och massor av folk i nästan en hel vecka i munkens minne och ära. Vi gick dit för att se på när de brände munkens kropp, som var invirad i guldblad. Runt om templet stod hundratals människor, både burmeser, thailändare och falanger. Tydligen dog munken för fem år sedan, men de tyckte så mycket om honom att de inte var beredda att bränna kroppen förrän nu.

Kärt återseende!

2009-03-21T10:07:00.000-07:00

Jag är äntligen tillbaka i min andra hemstad Mae Sot, denna gång för att skriva min c-uppsats i Statsvetenskap med ett Minor Field Studies stipendium från Sida. Jag ska skriva uppsatsen tillsammans med Eleonore som även hon har varit volontär på SYCB och är medlem i s-studenters burmautskott. Vi ska skriva om burmesiska kvinnliga migrantarbetares organisation i Thailand. Eftersom vi bara har ungefär två månader på oss innan uppsatsen ska examineras så är det lite brottom. Vi kommer förmodligen ha mycket att göra.

Att komma tillbaka till Mae Sot är alltid lika speciellt. Den här gången var det bara två månader sedan jag sist lämnade staden och det kändes nästan som om jag aldrig hade varit iväg härifrån. Allting är sig likt, förrutom lite nya byggnader. Att återse Khin Nwe Oo, en av mina föredetta elever på SYCB Women Internship och numera goda vän, gjorde mig lycklig. Jag hade inte sett henne på över ett halvår och sist jag var här, två veckor över nyår, var hon i flyktinglägret. Jag hade med mig lite presenter till henne och Eh Paw. På bilden har hon på sig örhängena hon fick av mig, rosa, hennes favoritfärg, en färg man blir glad av. Khin Nwe Oo är kanske den starkaste person jag någonsin träffat. Trots att hon varit med om mer än de flesta, trots att hennes mamma nyligen gick bort, fortsätter hon att arbeta för demokrati och rättvisa.

Bröd och bröllop åt folket!

2009-02-26T10:21:00.000-08:00

Hur kan Sverige som är en så pass modern nation tillåta att det högsta ämbetet i landet fortfarande går i arv. "Flickan av börd fick sin man av folket", låter det. Men prinsessan fick fråga pappa Kungen om tillåtelse först. När ska svenska folket vakna och inse att vi inte lever i en saga? Varför ska vi fira och hedra en tradition som är byggd på ojämlikhet? Kungahuset står inte för någonting annat än en lång rad diktatorer. Monarkin är ett förlegat statsskick som inte fyller någon funktion. Jag, och många med mig, är inte stolta över att ha en blåblodig kung som statsschef. Bättre vore självfallet om vi fick välja en lämplig statschef.

Statsministern var förstås eld och lågor över förlovningen och det är ju inte så konstigt. "Bröd och Bröllop" åt folket. Har de bara ett kungligt bröllop att se fram emot sommaren 2010 så spelar det kanske ingen roll att Trollhätteborna förlorar sina arbeten medan regeringen rullar tummarna. Och varför ska vi betala för det här bröllopet? Jag som studerande, som knappt har två tusenlappar kvar, efter att ha betalat skyhöga hyran och räkningarna, att leva på i månaden?

Ännu ett steg mot ett mindre jämlikt samhälle när studenter bara ska få bidrag i fyra år

2009-02-26T08:25:00.000-08:00

I DN idag kan vi läsa att "Studenter ska få bidrag i bara fyra år", något som jag är ganska övertygad om att sittande regering gnider händerna i förtjusning över. Studiesociala kommittén har idag lämnat sitt förslag till regeringen och jag hoppas verkligen att det inte går igenom i regeringen. Det som är så fint med Sverige är att klyftorna mellan fattiga och rika relativt sett är små. En av anledningarna till det tror jag är att vårt utbildningssystem är så pass rättivist, någonting som nu förmodligen kommer att förändras. De som kommer att drabbas hårdast av ett fyra årigt studiestöd är de som redan har det tuffast. Ensamstående föräldrar som får det tuffare att bli färdig med utbildningen och människor som redan studerat färdigt men insett att de vill byta bana på grund av att de till exempel inte kan få jobb.

De som sitter i den här kommittén kan inte ha varit studenter själva i detta årtionde. Det är inte lätt att välja en utbildning och man förändras som människa under tidens gång. Någonting man tyckte passade bra till en början kan man vid senare tillfälle inse vara helt fel bana. Själv var jag inte mogen att veta hur mitt yrke för resten av livet ska se ut vid 20 års ålder. Idag, nästan sex år senare, med tre års studier och två år på resande fot, vet jag vem jag är och först nu är jag redo att välja inriktning på mina fortsatta studier. I ett modernt samhälle ska människor ha möjlighet att utvecklas och ändra inrikting på sina liv. Det gynnar samhället i stort. Finns det inga jobb måste människor ha möjlighet att omskola sig.

Det här tror jag bara är ett steg i riktningen mot ett mindre jämlikt samhälle, ett samhälle som borgerliga regeringen vill ha. Tuffare krav för grundskoleelever, för att verkligen se till att de svaga hamnar utanför, fler privata skolor som slår ut de kommunala skolorna, avskaffandet av kårobligatoriet och så, nu detta. Jag blir mörkrädd.

Och snälla, när ska man slippa höra om Victoria och Daniels förlovning? Vi lever i ett demokratiskt samhälle och då är ett kungahus totalt förlegat. Vi kan inte ha kvar monarkin för att damerna på östermalm ska ha någonting att skvallra om.

Suck

När Israel bombar sönder idrottsarenor i Gaza, är inte det politik?

2009-02-24T00:22:00.000-08:00

Folkpartiets Madeleine Sjöstedt påstår att idrott och politik inte hör ihop, bland annat i DN. Hon är emot att Malmö kommun har beslutat att tennismatchen mellan Israel och Sverige ska spelas utan publik.

Varför skulle inte idrott och politik höra ihop? Israels landslag i tennis representerar Israel och kommer inte till Sverige för att spela en match som privatpersoner. Som idrottsman eller kvinna är man en offentlig person, som dessutom tjänar massor av pengar genom att vara reklampelare åt diverse olika företag. Genom att agera reklampelare tar idrotten ställning för olika företag. Det är samma sak med andra offentliga personer så som skådespelare och poppstjärnor. Har man så pass mycket mediautrymme måste man även ta ansvar.

Israel har bombat sönder idrottsarenor i Gaza, var inte det politik? Personligen tycker jag inte att matchen borde genomföras. Sverige borde vara tydliga gentemot Israel och visa hur illa vi tycker om Israels agerande i Gaza.

Burmesiska flyktingar behandlas som djur i Thailand!

2009-01-31T05:26:00.000-08:00

Lyssna på Martin Gemzell m.fl om burmesiska flyktingars situation i Thailand på Sveriges Radio.

Läs mer om Rohingya flyktingarnas situation på ALTSEAN-BURMA.

Läs även andra bloggares åsikter om burma, flyktingar, thailand

Hurra för Obama, hurra för preventivmedel!!!

2009-01-30T02:50:00.000-08:00

På sin första dag som USAs president avskaffade Barack Obama den så kallade Global Gag rule, som innebar att USA inte kunde ge bistånd till organisationer som informerar om aborter och då inte heller organisationer som informerar om HIV och delar ut preventivmedel. Lagen skapades av Ronald Reagan 1984 och reaktiverades av George Bush 2001.

Sedan Obama, för bara ett par dagar sedan, tog över presidentposten ser världen lite ljusare ut. Han har redan genomfört många reformer som förändrar utsikten för miljontals människor, inte bara i USA utan världen över. När jag träffade Dr Cynthia Maung i Mae Sot i Thailand på gränsen till Burma för ett par år sedan delade hon med sig av sin oro för Global Gag Rule. Sedan början av 1990 talet har hon drivit en klinik för burmesiska flyktingar och migranter.

Kliniken brukar kallas för "Burmas bästa sjukhus" vilket tydligt visar på hur dålig eller snarare obefintlig sjukvården är i Burma. Tusentals människor flyr över gränsen för att få vård på kliniken. HIV/AIDS spridningen i Burma är stor och den styrande despotiska militärjuntan vill inte kännas vid problematiken. Därför är det så viktigt för Dr Cynthia och hennes medarbetare att kunna informera om hur smittan sprids och hur man kan skydda sig. Men eftersom över 30 procent av allt ekonomiskt stöd kommer från USA har det tidigare varit svårt. Nu har alltså Obama upphävt den här otroligt bakåtsträvande och farliga lagen som förmodligen bidragit till att hundratusentals människor berövats information och preventivmedel.

Hurra för OBAMA!!! Hurra för preventivmedel!!!

Läs även andra bloggares åsikter om obama, politik, preventivmedel, burma, global gag rule

Mammut, en film om hur klassklyftorna ser ut idag!

2009-01-25T12:32:00.000-08:00

Var just och såg Mammut på bio. Tyckte att Lukas Moodyssons "Lilja 4ever" var bra och Gael Garcia Bernal är en av mina favoritskådespleare så jag hade ganska höga förväntningar på filmen. Efter att ha läst en recension av filmen i City här om dagen blev jag lite besviken. Det stod ungefär: "Filmen var bra, men i slutändan var budskapet ändå att kvinnan ska tillbaka till spisen och ta hand om barnen". Och att "Den var ingenting som engagerar på djupet".

Och tror man att det är så filmen ska tolkas så är man helt ute och cyklar. Jag tolkade filmen som en skildring av dagens yttringar av klassklyftor, globala klyftor och könsmaktsordning. Medan kirurgen Ellen, som spelas av Michelle Williams, sliter på sitt arbete och räddar liv reser hennes man Leo till Thailand på affärsresa. En affärsresa som han helst skulle slippa. Där upptäcker han att livet i lyx har en grym baksida. Det finns människor som sliter och utnyttjas för att affärsmän och turister ska trivas. Leo stöter på prostitution och inser tillslut att han inte är en bättre människa än sin kollega som beställer in både champange och kvinnor på rummet mellan sammanträdena.

Ellen och Leo upptäcker att deras dotter tycker bättre om sin barnflicka, Gloria, som har tvingats lämna två söner i Filippinerna. Klassklyftorna och orättvisorna blir svidande uppenbart när en utarbetad och ledsen Ellen söker tröst för sitt dåliga samvete gentemot dottern hos barnflickan och städerskan Gloria.

Mammut är inte en film om hur viktigt det är för mödrar att ta hand om sina barn istället för att lämna bort dem till barnflickor. Det är en film som på ett tydligt sätt visar hur orättvisor mellan män och kvinnor, fattiga och rika tvingar oss bort från de vi älskar. Något som migrantarbetare över hela världen vet alldeles för mycket om.

Filmen visar även på Lukas Moodyssons uppfriskande ärliga och öppna sätt hur sjukt och snuskigt det är att vi i västvärlden reser ner till Thailand och strövar omkring med våra barn i shoppingkvarter, medan kvinnor och barn blir sexuellt utnyttjade av västerländska män i kvarteret bredvid eller mitt framför våra blinda ögon.

Filmen visar ingenting som jag inte tidigare har sett med egna ögon. Utanför Mae Sot i Thailand där jag har arbetat som volontär, finns en soptipp där det lever över 400 migrantarbetare från Burma. Prostitutionen i Thailand har jag sett, jag har sett gamla vita gubbar med minderåriga thailänska, burmesiska eller kambodjanska flickor i handen. Dock tror jag inte att folk som reser på semester till Thailand eller Filippinerna ser eller reflekterar över verkligheten. Det hade jag förmodligen inte heller gjort om jag inte lärt känna dessa människor. Därför tycker jag att Mammut engagerar på djupet. Den visar hur verkligheten ser ut!

Läs även andra bloggares åsikter om Mammut, Gael Garcia Bernal, Michelle Williams, film, klassklyftor, globalisering, könsmaktsordning, strukturer, thailand, burma, prostitution

Dystert läge; Mord i Gaza och kris i Burma

2009-01-11T06:57:00.000-08:00

I morse, klockan 05.30 landade jag på Arlanda flygplats. Jag sov hela resan från Bangkok till Stockholm och är fortfarande trött. I Stockholm möttes jag av ett kallt och ruggigt Sverige och jag känner mig lite nedstämd efter besöket i Mae Sot. Dels därför att situationen i Burma är värre än någonsin och dels pågrund av de fruktansvärda morden på civila i Gaza, läs Cattis blogg och SvD och Rezas blogg. Närmare 900 människor är borta på 16 dagar.

Under min vistelse i Mae Sot besökte jag och Sara Holmgren bland annat soptippen som ligger precis utanför Mae Sot, nära gränsen till Burma, tillsammans med King Zero. Där bor över 400 burmesiska flyktingar och migranter. De överlever genom att samla plast som de säljer till återvinningsföretag. En stor del av dessa 400 är barn. Jag har tidigare skrivit om situationen för människorna på soptippen, se här.

King Zero, som är en exilmunk från Burma, startade The Best Friend Organisation tillsammans med Ashin Sopaka, exilmunk som numera bor i Tyskland. King Zero är sedan ett par månader tillbaka bosatt i Mae Sot där han arbetar för att stödja burmesiska flyktingar och migrantarbetare.

Situationen på soptippen är värre än tidigare. Fler familjer har tvingats bosätta sig där efter cyklonen Nargis. I och med den rådande ekonomiska kriser kommer förmodligen fler tvingas fly Burma i brist på arbete. Just nu är bristen på ris det värsta. Skolan som ligger invid soptippen är bra, den får stöd av BMWEC och Children On the Edge. Problemet är bara att inte alla barn har möjligheten att gå i skolan eftersom de måste hjälpa deras familj att samla sopor för att ha råd att köpa mat.

För att stödja King Zeros arbete i Mae Sot besök The Best Friend Foundation på hemsidan.

Se videoklipp här.

Läs även andra bloggares åsikter om palestina, gaza, burma, krig, the best friend foundation

Vad händer i Burma 2009?

2009-01-07T21:27:00.000-08:00

Det känns som om jag kom hit igår och samtidigt alltid har varit här. Denna gång har jag bara stannat i två veckor. Jag ska åka redan ikväll. Mae Sot är nu nästan lika bekant som gatorna i Stockholm. Dofterna är inte längre främmande, ansiktena känns igen. Jag har favoritmatställen, favoritbaren och jag njuter av att köra omkring på den skruttiga moped som min vän har lånat ut till mig. Men främst av allt är det vännerna. Det är lika svårt att lämna dem varje gång, trots att jag vet att jag kommer tillbaka. Jag kommer alltid återvända hit. Så är det bara.

För mina vänner är det en helt annan stad. Mae Sot är visserligen inte lika hotfullt som deras egna hemstad där militärjuntan kontrollerar varje steg de tar. Men Mae Sot är exilens stad. De är alla "illegala" i ögonen på thailänska myndigheter. De kan inte lämna Mae Sot. De kan inte återvända hem till Burma. De befinner sig i något slags limbo. Hatkärlek.

Vi firade nyårsafton med våra vänner på demokratioppositions organisationen DPNS. Det var en "family reunion", men de sa att vi var en del av deras familj och att de gärna ville att vi skulle vara med. Vi sjöng karaeokey, de lärde oss dansa burmesisk dans, vi lekte med barnen och åt god mat. Jag kände mig som en i deras stora familj. Så på tolvslaget välkomnade vi det nya året och vi hoppades alla att det ska bringa framgång för demokratirörelsen. En av våra vänner sköt upp en liten raket. Det lyste i barnens ögon, hundarna sprang och gömde sig med svansen mellan bena. När vår vän som sköt upp raketen skulle köra hem stoppade thailänsk polis honom och satte honom i fängelse. Varför? Jo, för att han är burmes och inte har några papper. De fick betala fyra hundra svenska kronor för att släppa honom fri. Det kanske inte låter som mycket pengar för oss men för honom är det en månadslön.

Så vad kommer ske i Burma 2009? Vad sker i Mae Sot? Oppositionen är både oenig och obestämd. Det stundande valet 2010 är bara en skenmanöver. Valet är grundat på den konstitution som skrivits av militärregimen och som beslutats genom en folkomröstning som var allt annat än demokratisk. Vad som än blir utslaget i valet 2010, om det nu ens blir ett val, så kommer militärjuntans parti att automatiskt få 35 procent av platserna i parlamentet. Det står i konstitutionen. Oppositionen vet inte hur de ska ställa sig till valet. Men om inte kraven på att konstitutionen omformas så att den blir demokratisk, att samtliga politiska fångar inklusive Aung San Suu Kyi släpps samt att militären går med på en dialog så kommer demokratioppositionens officiella hållning vara att bojkotta valet 2010.

Förmodligen kommer valet bli av och militärjuntan få sina 35 procent i parlmentet. De kommer inte släppa några fångar och Aung San Suu Kyi kommer sitta i husarrest tills hon tynar bort helt. Det är inte optimistiskt, jag vet. Men om inte internationella samfundet agerar, om vi fortsätter vår oeniga och mesiga Burmapolitik så kommer framtiden se mörk ut.

Läs även andra bloggares åsikter om burma, demokrati, Mae Sot, politik

King Zero

2009-01-04T01:35:00.000-08:00

King Zero är en burmesisk munk. Han deltog i septemberupproret i September 2007 men har sedan 1998 aktivt arbetat för ett mer demokratiskt samhälle. Det började med att han ville starta ett bibliotek i anslutning till det universitet där han studerade Buddhistisk litteratur. De statliga universiteten i Burma är helt kontrollerade av militärjuntan och undervisningen är allt annat än objektiv. "Många munkar kan inte ens skriva och läsa sitt eget språk ordentligt", säger King Zero. "I Burma är utbildningen så dålig att de flesta inte vet någonting om världen utanför", fortsätter han. Därför ville King Zero starta ett bibliotek så att munkarna på universitetet hade ett större utbud av litteratur.

"Det viktigaste är att tänka", säger King Zero och menar att elever i Burma inte lär sig tänka kritiskt. De blir bara matade med en massa information som för det mesta inte stämmer överens med verkligheten.

King Zero och hans vän Ashin Sopaka fick aldrig starta biblioteket eftersom militären inte tillät dem. Militärjuntan är rädda för att folk ska få information om hur illa de faktiskt har det. Om de lär sig engelska kan de lättare berätta om situationen för utlänska medier och besökare.

King Zero gav inte upp, han ger aldrig upp. Istället flyttade han till Mandalay där han fortsatte sina studier på ett privat universitet. Där lyckades han öppna ett bibliotek och ett lärocenter. Idag har han hjälpt till att öppna 13 bibliotek runt om i Burma. Under våren 2007 var han med och planerade den stora, munkledda demonstrationen som ägde rum i Augusti. Efter att flera av hans vänner blivit arresterade och satta i fängelse, en av dem på 68 år, tvingades han fly Rangoon. Men militären följde honom hack i häl och snart var han inte säker någonstans utan flydde till Mae Sot. Här har han bara varit i två månader.

När vi frågar honom vad han tänker göra i framtiden svarar han att han planerar att stanna i Mae Sot och kämpa för sitt land. "Jag tänker aldrig ge upp", säger han.

Det är hoppfyllt att lyssna på King Zero. Han säger att militären inte har lyckats släcka folkets kämparglöd, trots beskjutningen av demonstrerade munkar i september, trots Nargis och trots att så många blivit fängslade och torterade. Templena är åter fulla med munkar och de är mer beredda än någonsin.

Läs även andra bloggares åsikter om burma, politik, septemberupproret, demonstration, nargis

Happy New Year!

2009-01-02T02:37:00.000-08:00

Var är svenska turisternas civilkurage?

2008-12-30T21:07:00.000-08:00

Läs artikeln "Bakbundna i stekheta solen" i gårdagens Aftonbladet, den visar på hur burmesiska migrantarbetare och flyktingar blir behandlade i Thailand. Läs också kommentarerna till artikeln på nätet som visar på svenska turisters totala arrogans, okunskap och egoism. Det som hände på stranden i turistparadiset Thailand är långt ifrån en enskild händelse. Burmesiska flyktingar och migranter blir systematiskt diskriminerade och misshandlade, mitt bland turister från Sverige! Det är inte alltid turisterna väljer att se, men det sker överallt. Ta sexturismen till exempel. En stor del, om inte en majoritet, av de prostituerade i Thailand är burmesiska flickor som blivit offer för trafficking eller människosmuggling som det heter på svenska. Svenska turister har inga problem att resa ner med sina barn och strosa omkring bland burmesiska prostituerade flickor som i princip är slavar. Många svenska män reser regelbundet ner till turistorter i Thailand för att utnyttja dessa flickor sexuellt. Svenskar skulle förmodligen aldrig betee sig på det sviniga och respektlösa sättet hemma i Sverige eller på turistort i Europa som de gör i Thailand.

Själv har jag i två års tid arbetat tillsammans med burmesiska flyktingar och migrantarbetare. Ett år på plats i Thailand i staden Mae Sot. Jag har upplevt hur mina vänner och kollegor blivit utsatta för förnedring, korruption och misshandel av thailänska myndigheter och polis. För dessa människor, som tvingats fly ett land som de älskar men som är styrt av en totalt hänsynslös militärdiktatur, är det en ständig kamp för överlevnad. De är rädda för thailänska polis varje dag.

För tio minuter sedan körde en polisbil förbi det hus där jag sitter och skriver detta inlägg i Mae Sot i Thailand. Tjejerna som arbetar på det här kontoret, på en av de burmesiska demokratiska oppositionsorganisationerna i exil, blev livrädda. De sprang genast och förberedde en muta till polisen, men som tur var skulle polisen inte hit. Burmesiska organisationer är illegala i Thailand och det utnyttjas av det korrupta systemet i Thailand.

De svenska turisterna som stod och såg på när burmesiska flyktingar som fick ligga i stekhet sol i TIO timmar är kriminella! Var är deras civilkurage? En thailänsk militär eller polis skulle aldrig arresterat en svensk som gript in och ifrågasatt hur de behandlade människorna. De är så rädda om sin turism och respekterar turister mycket högre än de respekterar deras grannar, burmeserna. Ni som var där hade kunnat stoppa denna misshandel och jag hoppas att ni läser detta inlägg och skäms! En uppmaning till alla svenska turister i Thailand, ÖPPNA ERA ÖGON!!!

Bloggat: Carina

Läs även andra bloggares åsikter om burma, demokrati, politik, sexturism, thailand, turister

Låt barn få vara barn

2008-12-22T03:41:00.000-08:00

I fredagens Svd Brännpunkt skriver artikelförfattaren och mamman Tanja Bergqvist att hon tycker att Genusvetare förvirrar barnen. Hon tycker att det är vanvett att dockor förbjuds på dagis och där kan jag väl hålla med henne. Dockan är en leksak som är bra för barn. De lär sig och förbereder sig för vuxenlivet. Där verkar det handla om något slags missförstånd. Meningen är väl ändå att både pojkar och flickor ska få chansen att välja om de vill leka med dockor eller om de föredrar att leka med bilar. Däremot är jag mycket tveksam till huruvida det skulle finnas biologiska faktorer som förklarar varför flickor väljer dockor och pojkar väljer att leka med bilar i sådana unga åldrar.

Som förskollärare tycker jag att man ska uppmuntra barn att leka så varierat som möjligt, att få prova på och känna efter vad som passar en själv. Det är viktigt att se till att den pojke som tycker om att leka med dockor inte blir retad och att den flicka som föredrar att spela fotboll och leka med bilar framför dockan inte blir utfryst.

Och när det gäller kläder så tycker jag att det som är mest upprörande är då man ser hur det säljs bikinitoppar och kortkort kjolar till småflickor. Kan inte barn få vara barn och klä sig i det som är bekvämt och passar till lek. Det kanske inte är så praktiskt att ha gympa i en rosa ballerinakjol som bara är i vägen. Det kanske faktiskt är så att shorts och t-shirt passar bättre och är mindre ömtåliga plagg! Varför är det så viktigt att visa att min bebis är en flicka eller en pojke? Kan de inte bara få vara individer utan etiketter.

Läs även andra bloggares åsikter om genusvetare, barn, jämställdhet, feminism

Coola ner Alf Svensson

2008-12-16T01:24:00.000-08:00

Idag skriver Alf Svensson på Svd brännpunkt och vad tror ni att han väljer att ta upp? Jo, vart är våra fina svenska traditioner påväg? Han är upprörd över att någon skola i en kommun någonstans i Småland valt att i år inte ha sin julavslutning i traktens kyrka. Svensson uttrycker det som om det förmodligen är någon "enstaka sekulariserad persons fjantiga gnäll och kritik" som ligger till grund för det förkastliga beslutet att inte ha julavslutningen i kyrkan där den, enligt Alf, hör hemma.

Min första reaktion när jag läste artikeln var; hur den ens kunde publiceras? Den innehåller ju inte ett enda vettigt argument. Personligen så tycker jag väl att det är självklart att skolan själv ska besluta var de vill ha sin avslutning och om det inte är i en kyrka så är det väl förmodligen bra. Barn ska väl själva få bestämma vilken trosuppfattning de vill ha istället för att indoktrineras till kristendomen i tidig ålder. Det kanske är en extrem uppfattning. Men hur som helst så är kristendomen inte den enda religionen i Sverige och andra barn med t.ex muslimska, judiska eller hinduiska föräldrar kanske ifrågasätter varför deras barn ska ha julavslutning i kyrkan och inte i t.ex en moske.

Dessutom så verkar Alf tro att vi ska avveckla hela svenska kulturen bara för att vi går emot ett mer och mer sekulariserat samhälle. Kultur förändras, Alf, förmodligen till det bättre. Att vi idag har ett mångkulturellt samhälle är väl fantastiskt! Svenska kulturen sitter inte fast i en kyrka, den finns överallt och den är föränderlig. Den påverkas av alla människor som lever i det här landet, svarta, vita, muslimer, buddhister och kristna. Då spelar det väl ingen roll var vi firar julavslutning. Och det svenska språket förändras också. Vi får nya ord, nya dialekter och ett nytt uttryck. Vi pratar inte som vi pratade på stenåldern, och tur är väl det!

Dumhetens apostel, Alf Svensson, det är du! ¨

Bloggat: Alliansfritt

Läs även andra bloggares åsikter om alf svensson, sverige, politik, kultur, julavslutning

Om du inte är sann

2008-12-11T08:04:00.001-08:00

Om du inte finns

varför längtar jag?

Om du inte minns

varför saknar jag?

Om du inte kan

varför vill jag?

Om du inte är sann

varför älskar jag?

Frida Perjus, 2008

Följ Sara i Mae Sot

2008-12-06T14:27:00.000-08:00

Följ Sara Holmgren som är s-studenters volontär på plats i Mae Sot.

Göran Persson,Ingvar Carlsson, Bush och Blair gör det!

2008-12-06T14:17:00.000-08:00

Ovan nämnda föredetta regeringschefer samt 107 till skriver under ett brev som uppmanar FNs generalsekreterare Ban Kin-Moon att resa till Burma för att kräva att militärjuntan släpper Aung San Suu Kyi och de över 2000 politiska fångar som sitter i fängelse runt om i Burma. Dessvärre har FN nu beslutat att Ban Kin-Moon inte ska resa till Burma. Men folkmord har ju fått pågå tidigare utan större reaktioner från omvärlden. Hopplösheten växer för varje ny rapportering om fängslad demokratiaktivist. Läs; SVD från 3 december

bloggat: Burmabloggen, Catti

Läs även andra bloggares åsikter om burma, bush, göran persson, ingvar carlsson, politik

Pest eller kolera Thailand?

2008-12-02T08:41:00.000-08:00

Kungens födelsedagsfirande. Bangkok i fjol.

Efter att tusentals gulklädda demonstranter occkuperat flygplatserna i Thailands huvudstad Bangkok i en veckas tid meddelar nu premiärministern Somchai Wongsawat att han avgår. Enligt ett domstolsbeslut blir premiärministern samt andra högt uppsatta politiker inom det nu sittande partiet PPP avstängda under fem års tid. PPP måste upplösas.

Motståndarna, de gulklädda och kungaälskande PAD (Peoples Alliance for Democracy), har fått igenom sin vilja. Men vad händer nu? Kommer PPP att upplösas för att återigen bildas under ett nytt namn? Kommer de då ha folkets förtroende för att bygga upp en regering eller kommer makten att gå över till militären? Kommer kanske detta innebära att PAD istället tar makten?

Vare sig det blir PPP som styr landet under nytt namn eller PAD så kommer Thailand förbli korrupt och ickedemokratiskt. PAD vill ha mer makt åt kungen och mindre makt åt folket. Partiets främsta annhängare är akademiker som bor i storstäderna och de har liten förankring hos den urbana befolkningen.

Problemet med PPP är att partiet är totalt korrupt och att valet inte var demokratiskt. Enligt de "gula" är premiärministern bara en marionett åt Thaksin.

Thailands politik känns nästan helt hopplös!

Jag tror att en del av problemet ligger i att landet är så hierarkiskt uppbyggt och att man inte vågar kristisera auktoriteter. Kungen har alldeles för mycket makt. Det verkar inte finnas någon som öppet vågar kritisera monarkin och det är ju inte så konstigt eftersom det är olagligt. Och obehagligt. När jag är i Bangkok och ser de flera hundra meter höga affischerna på en kungen som klär Bangkoks skyskrapor ryser jag. Och helt plöstsligt spelas kungens sång "nationalsången" ur högtalarna och då stannar alla upp med det de håller på med för att stå still som i givakt. En måndag i Bangkok och allt jag ser är gula pikétröjor med kungens emblen. Grupptryck. Det är obehagligt. Var finns utrymme för att ifrågasätta och förnya i ett sådant klimat där alla ska stöpas i samma formar?

Det andra problemet är korruptionen. Det har de burmesiska flyktingarna och migrantarbetarna allt för väl fått erfara. Hela polissystemet verkar vara uppbyggt på korruption.

Det verkar dock som om en PAD ledd regering skulle vara positivt för den burmesiska demokratirörelsen eftersom den nuvarande regeringen har goda förbindelser med militärjuntan i Burma som PAD inte verkar ha.

Vi får väl se vad som händer. En sak är iallafall säker. Hela konflikten är en kamp mellan makteliter och folket verkar inte ha mycket att säga till om. Någon demokrati är det inte, kommer inte att bli eller har det inte varit.

Bloggat: Jesper Bengtsson, Carina Brandow

Läs även andra bloggares åsikter om thailand, korruption, politik, burma

Moderaternas Orättvisepolitik

2008-11-28T04:05:00.001-08:00

Moderaterna är en katastrof för Sveriges bistånd. Nu vill dom, genom en så kallad Ny Moderat Biståndspolitik, sänka biståndet. Istället för att behålla enprocentsmålet vill moderaterna införa ett golv på 0,7 procent av BNI. Detta skrev Gunilla Carlsson och Per Schlingmann på DN debatt igår.

Den nya politiken innebär också att man riktar in sig på att ge bistånd till ett fåtal länder istället för att sprida ut biståndet. Jag kan köpa det. Det är viktigt att satsa helhjärtat och långsiktigt för att verkligen kunna bidra till en förändring. Jag håller dessutom självklart med om att biståndet måste vara mer effektivt och legitimt. Men varför det hör ihop med att man ska sänka biståndet förstår jag inte. Varför inte istället ställa in målet på ett ökat bistånd för att kunna fortsätta stödja fler länder men mer helhjärtat och långsiktigt.

Synen på bistånd måste förändras. Vi måste inse att vi alla har ett ansvar gentemot hela världens befolkning. Vi har ett ansvar för att stödja demokratirörelsen i Burma, för att förhindra korruption i Ryssland, för att bekämpa hiv i Afrika. Det är en självklarhet att minst en procent av Sveriges BNI ska gå till bistånd!

Moderaternas återkommande och huvudsakliga argument för att på alla sätt försöka övertyga svenska folket om att biståndet är tillräckligt högt eller till och med för högt är att referera till andra länders lägre bistånd. "Varför ska vi om inte dom" principen.

Bättre än ett högt bistånd vore förståss en global skatt så att man kunde omfördela de rikas överflöd till de fattiga. Men nu när det inte existerar någon sådan skatt är biståndet det enda vi i den rika världen har att bidra med. Moderaterna tycker förståss inte att vi i den rika delen av världen har en skyldighet att omfördela och utjämna klyftorna mellan fattiga och rika. De ser inte världen på det sättet. Därför ser de biståndet mer som välgörenhet än som en skyldighet!

Faktum är ju att 20% av världens befolkning utnyttjar 80% av världens resurser. Det är allt annat är rättvist. Nu när moderaterna försöker sno åt sig ordet RÄTTVISA och göra det till sitt eget. Disekera ordet och ge det en helt annan innebörd. Precis som de har gjort med biståndet.

Läs även andra bloggares åsikter om bistånd, moderaterna, politik, gunilla carlsson, rättvisa

Modiga vänner från Burma

2008-11-23T03:07:00.001-08:00

Yin Yin Mon, Maybel tillsammans med min familj på etnografiska museet i Stockholm

För en vecka sedan mötte jag Yin Yin Mon, Maybel och Aung Marm Oo på Arlanda flygplats utanför Stockholm. Det blev ett kärt återseende. Yin Yin Mon var min elev på Women Internship Program på SYCB där jag arbetade som s-studenters volontär under ett halvår. Nu är hon en av mina nära vänner.

Alla tre är de med i den demokratiska oppositionsrörelsen och lever i exil i Mae Sot i Thailand. Yin Yin Mon och Maybel kommer från organisationen och exilpartiet DPNS, som kan liknas vid de burmesiska sossarna medan Aung Marm Oos moderorganisation heter All Arakan Student and Youth Congress. Båda organisationerna är med i paraplyorganisationen SYCB som stöds av Socialdemokratiska studentförbundet.

Det har varit helt fantastiskt att ha dem här! Trots ett fullspäckat schema har vi fått en hel del kvalitetstid tillsammans. Vi har bott tre stycken i min lilla etta, men det har fungerat förvånansvärt bra. Den burmesiska tebladssalladen, chilipulvret och burmesiskan har fått mig att längta tillbaka till Mae Sot mer än någonsin.

Vi har haft många, långa samtal och diskussioner om situationen i Burma, det kommande valet 2010, demokratiska oppositionsrörelsen, jämställdhet och framtiden. De unga i rörelsen uttrycker en viss frustration över att de äldre inte vill släppa in de unga. Men det finns en stor rädsla inom hela rörelsen för att få in informatörer och sabotörer. Valet 2010 är det stora ämnet just nu. Man siktar på en bojkott av valet som kommer att vara allt annat än demokratiskt. NLD med Aung San Suu Kyi i spetsen kommer inte att få delta i valet, trots att de var de senaste vinnarna i valet 1991. Militärjuntan kommer dessutom att hur som helst få 20% av platserna i parlamentet eftersom det står i den konstitution som röstades fram efter cyklonen Nargis. Ett val som var totalt odemokratiskt. Där bistånd användes som mutor för att få desperata folk att rösta Ja.

Det känns hopplöst och mörkt men i mörkret finns en strimla ljus och det är den nya, unga generationen demorkatiaktivister. De är kunniga, drivande och kreativa. Och jag är stolt över att ha tre av dem på besök.

Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, politik, burma, Aung San Suu Kyi, valet, vänner

Vi kan ju lära oss av varandra!

2008-11-13T14:09:00.000-08:00

Jag håller med dig Bengt Silfverstrand när det gäller Björn Ranelid. Och Carl Hamilton borde veta bättre.

I Thailand sätter man ihop händerna och bugar. I Egypten lägger man en hand för bröstet. I vilda västern lyfter cowboyen på hatten. I Frankrike kysser man varandra på kinden. Listan kan göras längre. Det finns lika många sätt att hälsa på varandra som det finns kulturer. Varför blir då Carl Hamilton upprörd över det faktum att Halal-teves programledare hälsar på sitt sätt och inte på vårt västerländska? Kan han inte istället uppskatta mångfalden och de kulturella skillnaderna? Vi kan ju lära oss av varandra. Svennar, iranier, thailändare och amerikaner. Personligen älskar jag att lära mig av andra kulturer, traditioner och språk.

Halal-tv är ruggigt bra!

2008-11-13T01:35:00.000-08:00

Såg just en repris av Halal-tv på SVT och blev som fastklistrad framför tvn. Tre tjejer som verkligen rör om i grytan och talar sanning. De har förståss helt rätt. Klassklyftorna i Sverige ökar, skillnaden mellan fattiga och rika bara växer och det kan man se bara genom att resa på tunnelbanan från Danderyd till Alby.

Själv är jag uppväxt på Lidingö, en av de rikaste kommunerna i Sverige. På min gymnasieskola gick det inte många elever med invandrarbakgrund. Mina klasskamrater var rika i pengar men inte i erfarenheter. Jag ser det som en förlust att jag inte hade fler vänner med invandrarbakgrund i min umgängeskrets när jag växte upp. Som tur är sökte jag mig till Södertörns Högskola efter att jag gått ut gymnasiet och där fick jag vänner från alla möjliga bakgrunder. Någonting som jag hade saknat! Under nästan fyra år har jag dessutom arbetat som vårdbiträde på ett äldreboende på just Lidingö. Mina arbetskamrater kommer från alla världens hörn. En dag när jag arbetade och satt i fikarummet tillsammans med mina kollegor skojade vi om just det. Vi var fem stycken som arbetade och alla kom från olika världsdelar.

Desvärre är det inte alla som vuxit upp i blåa kommuner så som Lidingö och Danderyd som lär känna människor från andra bakgrunder. Min upplevelse är att man håller sig inom samma "klass" genom i princip hela livet. De som inte har några vänner med en annan bakgrund får inte chansen att utmana sina fördomar. Det lustiga är att det inte verkar spela någon roll hur "berest" eller världsvan man än är. Fördomarna är som ett par glasögon som gör att man ser världen som man har föreställt sig, inte som den egentligen är!

Tänk om det var så att man verkligen såg till att integrera skolorna så att det i varje klass kom människor från minst fem världsdelar! Då skulle vi lära känna varandra och fördomarna skulle minska. Jag kanske inte har mycket pengar på mitt bankkonto men när det gäller vänner med olika bakgrund är jag rik! Och rikare tänker jag bli!

Jag kommer sitta klistrad framför nästa avsnitt av Halal-tv...

Läs även andra bloggares åsikter om halal-tv, fördomar, lidingö, danderyd, integration

Obama inger hopp!

2008-11-06T04:14:00.000-08:00

Valvakan med s-studenter på Sveavägen 68 var verkligen lyckad. Mona Sahlin och Pierre Schori var bara några av flera intressanta talare och kommentatorer. Eric Sundström, chefredaktör för AIP var på plats i Washington och där var stämningen på topp. Det har aldrig varit så lätt att hålla sig vaken till klockan sju på morgonen.

När sedan Obama vann var glädjen stor. Äntligen ett steg åt rätt riktning. Obamas första tal som USAs president var riktigt bra. Så bra att man fick gåshud. Speciellt när han talade om hur skillnaden mellan svarta och vita, män och kvinnor och heterosexuella och homosexuella i och med det här valet minskade. Aldrig tidigare har väl en amerikansk president talat om homosexuellas rättigheter i sitt första tal! Det rörde mig till tårar.

Obama kommer inte att få det lätt. Men jag tror att han kommmer att klara det bra mycket bättre än vad någon republikan hade. Äntligen kan man börja bli vän med USA igen... Ska bli intressant att se hur Obama ställer sig i Burmafrågan.

Yes, We did!

Bloggat: SSK (Catti)

Läs även andra bloggares åsikter om obama, USA, Mona Sahlin, s-studenter, demokrati

Slavarbete i turisparadiset!

2008-10-30T08:23:00.000-07:00

Äntligen uppmärksammas de burmesiska migrantarbetarnas situation i Thailand i en artikel i DN som publicerades igår 2008-10-29. Swedwatch och Fair Trade Center har gjort undersökningar som visar på att svenska resebolag så som Apollo, Fritidsresor och Ving använder sig av Hotell som är byggda av burmesiska migrantarbetare som varit rejält underbetalda eller inte fått betalt över huvud taget.

Det här tillhör inte ovanligheten. De burmesiska migrantarbetarna blir inte bara utnyttjade av arbetsgivare inom byggsektorn utan inom både textilindustrin, hotell och restaurang etc.

Under mitt arbete som volontär i Thailand, på gränsen till Burma arbetade jag tillsammans med migrantarbetare. Jag har tidigare skrivit om migrantarbetarnas förhållanden i Thailand, se här och här.

Bloggat: Heja Världen, Burmabloggen

Läs även andra bloggares åsikter om thailand, apollo, fritidsresor, burmesiska migrantarbetare, burma

Palmedagarna om migration 18-19 oktober

2008-10-04T03:11:00.000-07:00

Den 18-19 oktober är det dags för årets Palmedagar (anmäl dig här). Denna gång i Stockholm på ABF huset (t-bana Rådmansgatan). Årets tema är migration vilket är ett tema som ligger mig mycket nära eftersom jag har arbetat med burmesiska migranter i Thailand under sammanlagt ett års tid.

Moe Zwe, ordförande för Yaung Chi Oo Workers Association och två kvinnor från Burma Women Union kommer för att diskutera kvinnors dubbla utsatthet som burmesiska migrantarbetare i Thailand. Jenny Hedström, som nyligen skrivit en bok på ämnet, och Catti Ullström från S-studenters Burmautskott kommer också att delta tillsammans med Palmecentrets Anna-Lena Lodenius. Det kommer att bli ett mycket intressant seminarium!

Vi, S-studenters Burmautskott, kommer att ha en utställning med teckningar som barnen från soptippen i Mae Sot har målat samt konst av en burmesisk exilkonstnär och fotografier, som jag själv har tagit, från den soptipp där över 400 papperslösa burmesiska flyktingar har hamnat efter att de flytt den ekonomiska krisen i Burma. (Se tidigare inlägg om flyktingarna på soptippen här)

Med utställningen vill vi samla in pengar till den skola som Burma Migrant Education Commitee har startat tillsammans med Children on the Edge och som är det enda hoppet för barnen på soptippen. Vi vill också sprida information om situationen för burmesiska migrantarbetare och flyktingar i Thailand.

Missa inte detta!

Bloggat: Burmautskottet

Läs även andra bloggares åsikter om palmedagarna, burma, migration, demokrati

Munk rymde från fängelse i Burma

2008-10-02T10:11:00.000-07:00

Läs den här artikeln i Irrawaddy om en munken, Ashin Pannasiri, god vän till Ashin Sopaka (The Best Friend Foundation) som rymde från ett fängelse i Burma. Han arresterades 2007 för att ha samarbetat med munkledare för den demokratiska oppositionen. Efter att ha blivit misshandlad, och nästan givit upp hoppet och funderat på självmord som enda utväg lyckades han fly.

Mänskliga rättigheter MÅSTE går före ekonomiska intressen!

2008-09-29T06:11:00.000-07:00

Här är det tal jag höll i fredags "Saffron Revolution Day" på Serglestorg

Burmas folk skulle kunna vara ett av världens mest välmående folk. Landet har stora naturtillgångar och en rik folklig kultur. Istället är Burma ett av världens allra fattigaste länder och det burmesiska folket är ett av världens mest förtryckta folk.

Burma är förmodligen det land i världen som styrs av den mest brutala och vedervärdiga militärdiktatur – en av de värsta diktaturer som någonsin existerat. Det är en diktatur som på alla sätt motverkat varje form av ekonomisk utveckling och därför är i högsta grad skyldig till fattigdomen i landet. Nyligen fick vi också veta att Burma är världens kanske mest korrumperade land och det beror också på militärdiktaturen som helt tycks sakna all moral.

I maj 2008 drog cyklonen Nargis in över Burma. Vatten fyllde små barns lungor. Träd föll och klämde människor till döds. Risfält översvämmades. Dricksvatten förorenades av ruttnade människolik och djurkadaver. Hundratusen människor dog. Över två miljoner blev hemlösa.

Desperata, fattiga, förtryckta och hungriga människor undrade säkert vad de gjort för att förtjäna detta helvete. Deras regering uppmanade dem att ”gå ut och samla grodor”.
Höjden av korruption var väl när det visade sig att militären stal delar av det bistånd som skickades till de utblottade människor som drabbats så hårt av naturkatastrofen.

Under sammanlagt ett år har jag arbetat tillsammans med den burmesiska exiloppositionen och demokratirörelsen i gränsstaden Mae Sot i nordvästra Thailand i egenskap av socialdemokratiska studentförbundets volontär. Där finns stora grupper flyktingar från Burma.

Omkring 400 av de burmesiska flyktingarna bor på en soptipp, där de tvingas leva på att samla sopor som de säljer till återvinningsföretag. De steker grönsaker som de hittat i soporna. Deras barn går omkring i den tropiska hettan bland soporna, utan rent dricksvatten. Deras magar är uppsvällda av näringsbrist. De är sjuka av avgaserna och den smutsiga maten. En familj jag träffade berättade att de haft en grönsakshandel i Burma, men att den allt sämre ekonomin landet gjorde att de tvingades ge sig av. De hävdade att de, trots allt, hade det bättre på soptippen än som egna företagare med en grönsakshandel i hemlandet. Det säger mycket om misären i världens värsta diktatur.

Jag befann mig i Mae Sot när cyklonen Nargis svepte över södra Burmas deltaområde och upplevde starkt den stora oro som spred sig bland flyktingarna som hade släktingar och vänner där.

Två gånger i veckan besökte jag ett tempel utan för staden. Där hade jag privilegiet att få undervisa tio stycken buddhistiska munkar i engelska som deltagit i demonstrationerna och septemberupproren mot militärjuntan för precis ett år sedan. De hade lyckats fly. De berättade för mej vad de varit med om.

Munkarna försörjer sig normalt genom att gå med skålar och ta emot gåvor från befolkningen. Och den som ger gåvor får i gengäld en förstärkt karma, en religiös föreställning om ett bättre liv. Därför var det en mycket kraftfull provokation när de vägrade ta emot gåvor från militärjuntan och dess soldater.

Jag frågade en av de munkar som jag undervisade om han var rädd under demonstrationerna. Men i samma sekund som jag ställde frågan ångrade jag mig. Självklart var han rädd och jag förstod att han tyckte att det var jobbigt att behöva prata om upplevelserna igen, sedan minst ett tv team i veckan hade varit där och frågat samma sak.

– Vi hade inget val, svarade Yevata och spände ögonen i mig. Han kliar sig på det rakade huvudet och tog en klunk te. – Situationen var ohållbar, fortsatte han. Vi kunde inte sitta och se på när militärregimen lät vårt folk svälta.

Sedan gick de ut på gator och torg i Rangoon, Mandalay och andra städer runt om i landet och började demonstrera öppet och tydligt och med sina liv som insats mot förtrycket och orättvisorna. Vi trodde och hoppades i det längsta att militären inte skulle våga ingripa mot munkarna, eftersom de är så högt respekterade. Men så slog militären ändå till. Många arresterades och torterades i fängelsehålorna. Och vad som hänt med dem vet vi fortfarande inte särskilt mycket om. En annan av munkarna berättade för mig hur han blev misshandlad av den burmesiska militären. Aldrig tidigare har jag träffat sådana modiga människor. De är sannerligen hjältar.

Den demokratiska oppositionen såg en strimma ljus i mörkret och hoppades att tragedin med orkanen Nargis skulle få omvärlden att äntligen reagera på det burmesiska folkets situation. Men militärregimen vägrade att släppa in hjälp från omvärlden. De krävde att allt bistånd skulle gå genom staten. FN och omvärlden misslyckades helt med att påverka regimen och istället spelade tyvärr naturkatastrofen juntan i händerna. I det allmänna kaoset genomfördes en folkomröstning om konstitutionen som istället stärkte juntans position.

Vad kan vi då göra?

Vi menar att Sverige måste arbeta mycket hårdare för att EU ska inta en gemensam och tuff linje mot juntan i Burma. Dessvärre motarbetas en sådan linje av den franska regeringen, därför att det franska oljebolaget Total Oil har stora intressen i Burma. Även svenska finanskretsar har andelar i Total Oil. Men vi kan inte låta sådana ekonomiska intressen vare sig i Sverige eller Frankrike bromsa en sådan tuffare EU-linje. Mänskliga rättigheter måste gå före ekonomiska intressen.

Gå med i kampen för ett fritt Burma!

Bloggat: Catti,

Läs även andra bloggares åsikter om burma, demokrati, mänskliga rättigheter, politik, EU, Total Oil

Kampen om frihet i Burma fortsätter!

2008-09-28T04:01:00.000-07:00

Stödmanifestation på Medborgarplatsen för ett år sedan. Politikerna höll INTE vad de lovade!

I fredags höll jag ett tal på Sergels Torg. Svenska Burmakommittén hade annordnat en manifestation till minne av Saffransrevolutionen förra året och för att stödja och hedra alla de som kämpar för demokrati i och utanför Burma. Medarrangörer var bland andra S-studenters Burmautskott, SILK och Amnesty. Maria Ferm från Grön Ungdom, Frida Metso från Liberala Ungdomsförbundet och Catharina Ullström från S-studenter höll också tal.

I mitt tal krävde jag bland annat att Sverige måste arbeta för en hårdare EU linje mot den Burmesiska militärjuntan. Catharina Ullström talade om hur besviken hon är på svenska politiker som lovade att agera starkare i Burmafrågan för ett år sedan, men idag inte har gjort någonting.

Idag skriver Bertil Lintner i SVD om de buddhistiska munkarnas kamp för frihet och demokrati i Burma. Han har bland andra träffat Uzin Nat Zaw, tidigare abbot för ett kloster i Rangoon och ledare för All Burma Monk Alliance. Jag lärde känna Nat Zaw när jag arbetade som volontär i Mae Sot och han berättade för mig om sin kamp. De buddhistiska munkarna sannerligen riktiga hjälptar. De kämpar med sina liv som insatts och de som inte har blivit arresterade, misshandlade eller brutalt mördade av militärregimen har tvingats fly sitt hemland. Många av dessa bor i Mae Sot där de fortsätter kampen. De är otroligt professionella och jag tror att vi kommer att se mer av deras protester framöver.

I september förra året hade de hoppats på en bättre utveckling än för 20 år sedan, 1988, då 3000 demonstranter sköts till döds. Denna gång var majoriteten av demonstranterna buddhistiska munkar och trots den respekt munkarna har inom den burmesiska kulturen så tvekade inte militärregimen att ge sig på munkarna som demonstrerade.

Bloggat: Catti Ullström, Maria Ferm, Karin, Burmautskottet, Jonas Morian

Läs även andra bloggares åsikter om burma, saffron revolution day, saffransupproret, september 2007

SPDCs elaka spel

2008-09-23T10:19:00.000-07:00

Militärjuntan i Burma har släppt den 79 åriga Win Tin, en berömd journalist och demokratikämpe, efter 20 år som politisk fånge. Militärjuntan meddelar att de även har släppt 9000 fångar som har skött sig väl. Win Tin är en av dessa, men troligtvis är det inte många av dessa 9000 som är politiska fångar.

"Det här är en del i ett elakt spel", står det i Irrawaddy. Snart är det dags för FN toppmöte i USA och då ska burmafrågan tas upp. De politiska fångarna är brickor i militärjuntans spel och frisläppandet av Win Tin är bara ett drag i spelet om att behålla makten i Burma.

Nu på fredag, den 26 september, är det dessutom ett år sedan den största demonstrationen i Burma på över 20 år. Flera hundra fredligt demonstrerande munkar sköts till döds av militärjuntans soldater. För att inte glömma arrangerar S-studenters burmautskott en demonstration på Sergelstorg tillsammans med Svenska Burmakommittéen och SILK. VAR MED OCH VISA DITT STÖD!!!!

Läs även andra bloggares åsikter om burma, demokrati, USA, FN, demonstration

En superklass styr världen

2008-09-14T03:08:00.000-07:00

Min käre far, Bror Perjus, skriver idag på SVD Brännpunkt om hur en superklass styr världen. Han belyser det faktum att nationsstaterna och de folkvalda politikerna har förlorat makten till multinationella företag, enstaka politiker och höga militärer etc.

Det är ett viktigt inlägg i debatten eftersom han kommer med ett nytt perspektiv som alltför sällan tas upp i debatten om krig som konflikten i Kaukasus.

Läs även andra bloggares åsikter om kaukasus, ryssland, superclass, nationsstater, globalisering, global elit

Hallå! Är det ingen som bryr sig?

2008-08-10T11:23:00.000-07:00

Det är uppenbart att Sverige har glömt bort vad som hände i Burma för 20 år sedan då tusentals oskyldiga människor sköts ihjäl av militär på öppengata. Det är svidande uppenbart hur viktig roll media spelar för att folk ska bry sig.

När vi stod där på Mynttorget, ca tio stycken från s-studenter och burmakommittén, gick det upp för mig att Burma inte finns på svenskarnas karta. De flesta som kom fram, pratade med oss och tyst iakttog bilderna vi lagt ut bland marshallerna och rosorna, var turister. Jag blev besviken när vi delade ut flygblad med information om vad som hände i Burma 1988 och folk reagerade som om det var reklam vi delade ut. Nej tack, sa de och gick fort förbi. Eller så sa de "är det något Kinatjafs nu igen". Hallå! Är det ingen som bryr sig?

Bloggat: Catti, Burmautskottet

Läs även andra bloggares åsikter om burma, politik, samhälle, mynttorget, rangoon, 080808

Vi minns 8-8-8 på Mynttorget kl 20

2008-08-08T07:34:00.000-07:00

Idag skriver jag, Kristian Brangenfeld från S-studenters burmautskott, Bror Perjus och Olof Kleberg på Aftonbladet (nätbilaga) angående 20 årsdagen för demonstrationerna i Rangoon som slutade i ett blodbad då militären öppnade eld och sköt ihjäl 3000 människor på öppen gata.

För att inte glömma detta fruktansvärda brott och för att minnas alla de som dött i kampen för ett fritt och demokratiskt Burma samlas vi på Mynttorget i Gamla stan kl 20.00. Vi hedrar offrena genom att tända ljus och lägga blommor.

Kom dit och visa att ni minns och att ni står upp för demokrati och mänskliga rättigheter!

Bloggat: Catti, Heja Världen

Läs även andra bloggares åsikter om burma, 080808, demokrati, politik

Jag tänker inte titta på OS i år!

2008-08-06T09:35:00.000-07:00

På fredag, den 8/8 2008 är det 20 år sedan en miljon människor gick ut på gatorna i Burma för att protestera mot militärregimen. De demonstrerade för demokrati, frihet och rättvisa och blev bemötta med kulsprutor. Burmas militär mejade ner oskylidiga människor på öppen gata. De som inte sköts ihjäl på plats arresterades, fängslades eller torterades till döds. Idag finns över 2000 politiska fångar i Burmas fängelser.

Den 8e är det också OS invigning i Peking, vilket är ironiskt med tanke på att utvecklingen i Burma inte hade sett ut som den gör om det inte hade varit för Kina som håller Burmas hänsynslösa regim om ryggen. Men omvärlden tycks ha glömt vad som hände i Burma 1988, omvärlden har också glömt vad som hände på Himelska Fridens torg ett år senare. Det kollektiva minnet är till och med så pass kort att naturkatastrofen som skördade hudratusen människoliv i Burma för bara ett par månader sedan är bortglömt. Trots att Burmas regim hindrat omvärlden från att ge bistånd och hjälp till de drabbade och trots att regimen till och med stulit av det bistånd som de tillslut fick.

Den som inbillar sig att sport och politik inte hör ihop har inte förstått någonting. OS drar in mångmiljardbelopp, idrottstjärnorna är förebilder för miljoner människor och OS får mer uppmärksamhet än alla andra händelser....

Jag tänker inte titta på OS i år! Kanske att jag slår på TVn om Stefan Holm eller Carolina Kluft ställer sig upp i prispallen och höjer en näve åt demokratin.

Istället tänker jag tända ett ljus, på Mynttorget i Stockholm, för de tusentals människor som dött i kampen för demokrati i Burma! Gör det du med!

Läs Heja Världen - Dags för politik igen!, jag håller med dig Karin

Läs även andra bloggares åsikter om OS, peking, burma, 080808, stefan holm, carolina kluft

Hälsomål, att hålla ihop kärlekslösa förhållanden för barnens skull

2008-07-23T01:27:00.001-07:00

"Det bästa för barnen är att minska skilsmässorna", skriver ett gäng kristna och tillbakåtsträvande politiker och yrkesmän på DN Debatt idag. De skriver att det är en myt att det är bäst för barnen om föräldrarpar som inte älskar varandra separerar. Främst ska föräldrarna hålla ihop, även i ett kärlekslöst förhållande, för att barnen inte ska förlora kontakt med pappan. Jag antar att jag inte är ensam om att inse hur löjligt ytligt det här argumentet är. Ska regeringen sätta upp som hälsopolitiskt mål att reducera antalet skilsmässor för att barn inte ska förlora kontakten med sina pappor? Är det då inte bättre att titta på de bakomliggande orsakerna till varför skilsmässobarn har sämre kontakt med sina fäder? Är det inte bättre att se över varför fäder ofta förlorar i vårdnadstvister? Orsaken till det ligger självfallet i jämställdhetsproblematiken. Fortfarande, i vårt svenska till synes jämlika samhälle, ses kvinnan som den mest kompetenta föräldern. Kanske beror det också på att det i de flesta fall är hon som tar ut föräldrarledigt de första åren och tar störst ansvar för barnen genom deras uppväxt. Vore det isånt fall inte bättre att, på alla sätt, underlätta för pappan att stanna hemma med barn och ta ansvar i hemmet? Det handlar i sin tur om en orättvis löneutveckling för kvinnor, en ond cirkel som måste brytas. Jag anser att det bästa sättet att bryta denna onda cirkel är med en individuell föräldrarförsäkring.

Debattörerna tycker att vårt samhälle har gjort det för enkelt att skilja sig. Det har blivit billigare, enklare och snabbare. De anser att samhället borde lägga mer kraft på att hålla ihop två människor som kommit till den insikten att de inte älskar varandra att gå skilda vägar. Isjälva verket tror jag inte att debattörerna har barnens bästa i åtanke när de skriver den här artikeln, jag tror att de vill bevara tvåsamheten och äktenskapet. Vi borde lära våra barn att det viktigaste i ett förhållande är respekt och kärlek. Att det inte är hälsosamt att leva i ett kärlekslöst, destruktivt och uppoffrande förhållande.

Mer debatterat om DNs debattinlägg: Alliansfritt, Anders Wallner, The Pale Green Woman, Motpol

Läs även andra bloggares åsikter om jämställdhet, skismässor, barn, föräldrarförsäkring, tvåsamhet, äktenskap

Spridning av könssjukdomar är ett jämställdhetsproblem!

2008-06-25T03:19:00.000-07:00

Jag fick en kommentar på mitt förra inlägg "ursäkt för bakåtsträvande" där jag argumenterade emot artikel författarna på Dns debatt den 22/6. Jag vill därför svara på kommentaren och förtydliga mina argument.

Det jag försöker säga är att kvinnorna i Uganda och i andra utvecklingsländer där hiv/aids är ett mycket större problem än det är i Sverige och många i-länder, inte är kvinnor som har många sexuella kontakter utan där det är tabu och kanske för kvinnor tom förbjudet att ha sex med fler än en partner (sin man). Men på män ställs inte samma krav och det är män som utnyttjar prostituerade och sedan går de hem och smittar sina fruar som inte skyddare sig med kondom eftersom konservativa människor i deras omgivning har inbillat dem att i en relation med en partner är det ingen risk för att bli smittad. Det behövs ingen rapport från Uganda, statistiken är väl uppenbar. I länder där sex med någon annan än sin äkta hälft är någonting fult på grund av brist på utbildning och traditionell kultur, är det mångdubbelt fler som drabbas av könssjukdomar än i tex Sverige där folk har en fri syn på sexualitet! Du kan inte neka till att det finns ett samband!

Människor kommer alltid att ha sexuella kontakter med fler än en partner, speciellt män. Vi måste inse fakta och få folk att använda kondom för att skydda sig. Kondomen är det bästa skyddet vi har idag och istället för att uppmuntra ungdomar att använda kondomen vill ni uppmuntra till tvåsamhet vilket är er norm men som kanske inte delas av alla människor.

Problemet med spridning av könssjukdomar ligger i okunskap om våra kroppar, rädslan för kvinnans sexualitet och är kopplad till jämställdhet. Vi borde istället för att införa mer moraliserande och pekpinnar införa mer jämställdhetsundervisning i skolorna.

Jag har själv arbetat i Thailand/Burma där HIV/AIDS är ett utbrett problem. Det är främst kvinnor som drabbas och det beror inte på att de har flera sexuella partners utan på att de litar blind på parrelationen. På grund av religiösa grupper som sprider budskap om att kondomer inte skyddar utan att man istället ska hålla sig till en partner används inte kondomen och fler blir smittade. Om en kvinna skulle ha kondomer med sig skulle folk anta att hon var prostituerad och därför vågar kvinnorna inte begära att sina män ska ha kondom.

Hiv och Aids bekämpningen går trögt eftersom konservativa grupper sätter hinder. USA har en till exempel en policy som säger att organisationer inte får köpa kondomer att distribuera för amerikanska biståndspengar.

Bloggat om kondomdebatten; promemorian (Catti), El Rubio

Läs även andra bloggares åsikter om kondom, könssjukdom, jämställdhet, hiv/aids, burma, thailand, sexualundervisning

Ursäkt för bakåtsträvare

2008-06-22T03:52:00.001-07:00

Att använda kondom är inget skydd mot "sexsmitta", skriver ett gäng konservativa läkare och barnmorskor på DN debatt idag. De påstår sig varna för övertro på kondomen, men jag skulle tro att det är en ursäkt för att få föra fram sin bakåtsträvande argumentation. Läkargänget skriver att det effektivaste sättet att minska risken för sexuellt överförbara sjukdomar är att minska antalet sexpartners. Och självklart är det så, vill man vara helt på den säkra sidan så ska man förstås avstå från sex helt och hållet.

Det är, som sagt, ren fakta att om man minskar sina sexuella partners så minskar man risken för sexuellt överförbara sjukdomar. Men säga att spridandet av moraliska budskap som "avhållsamhet och trohet" är ett effektivt sätt att minska ökningen av sexuellt överförbara sjukdomar i samhället tror jag är rent struntprat. Ta bara traditionella samhällen som till exempel katolska länder. Där är det absolut tabu att ha många sexuella partners. Är det så att sexuellt överförbara sjukdomar är mindre förekommanden i dessa länder? Svaret är NEJ, sexualiteten flyttas istället in i det mörka där det finns utrymme för sexuella övergrepp. I det mörka rummet diskuteras inte sexualitet och folk har lite kunskap om hur man skyddar sig. Det är alltså till och med farligt att sprida budskapet om att kondomen inte är tillräckligt skydd och att avhållsamhet är det bästa skyddet. Det är farligt att tro att man är säker i ett förhållande.

Det är ju intressant att läkargänget har tagit fallet Uganda som exempel. Är det så att det är okej att ha många sexpartners i Uganda? Svaret är NEJ, i Uganda gäller samma lag som i de flesta samhällen på jorden. Man ska inte ha många sexuella partners. Speciellt kvinnans sexualitet är någonting fult och farligt. Kvinnan är oftast trogen sin man, hon är den som föder barnen och tar hand om familjen. Hade kvinnor slutat tro blint på att männen är trogna och börjat kräva kondomer så hade man nog sett en helt annorlunda utveckling i många länder. Det är inte i samhällen där sexualitet är någonting självklart och där individen är fri att välja själv där sexuellt överförbara sjukdomar sprids som mest, utan i samhällen där budskap om avhållsamhet och trohet propageras!

Följ kondomdebatten: Hanna Löfqvist, Herr Planström

Läs även andra bloggares åsikter om kondom, sexuellt överförbara sjukdomar, jämställdhet, politik, DN

Khin Omar är besviken på omvärlden

2008-06-19T08:56:00.000-07:00

Idag firar Aung San Suu Kyi, Burmas demokratiskt valda ledare, ännu en födelsedag i husarrest. Berövad på frihet, grundläggande politiska och civila rättigheter precis som Burmas 2000 övriga politiska fångar. Sedan Januari i år har militärjuntan inte träffat oppositionsledaren en enda gång och har inte heller tillåtit henne att träffa sina kollegor i NLD (National Leauge of Democracy). Hon har till och med förnekats läkarvård. General Than Swe har aldrig besökt henne.

Det är ingen lycklig födelsedag för Aung San Suu Kyi, dotter till Burmas stora hjälte och frihetskämpe, General Aung San, som friade Burma från kolonialismens klor. Aung San Suu Kyi är livsviktig för den demokratiska oppositionen i Burma. Hon är den enda som respekteras och ses som en ledare bland samtliga folkgrupper i landet genom sin hängivenhet, sitt släktskap till Aung San och sina uppoffringar.

Hon är även en förebild för de många starka kvinnor inom den demokratiska oppositionen som får kämpa dubbelt så hårt som männen för att bli hörda och tagna på allvar.

En annan stark kvinna och förebild är Khin Omar, årets Anna Lindh pristagare. Khin Omar flydde från Burma efter att ha deltagit i demonstrationerna mot militärdiktaturen 1988. Hon har varit aktiv inom demokratiska oppositionsrörelsen i över tjugo år. Här om dagen hörde jag henne prata på ett seminarium i Stockholm. Hon berättade att hon kände sig både hoppull och besviken inför dagens situation och framtiden i Burma. Hopfull därför att världen äntligen tycks reagera på den svåra situationen och besviken för att det ändå har tagit så lång tid och så pass mycket lidande för att få reaktioner. Efter Nargis är situationen värre än någonsin och hjälpen kommer inte fram. FN:s sändebud Ban Ki-moon och hela internationella samfundet har spelat militärjuntan i händerna. Biståndet kommer inte fram till folket utan fastnar hos militären som sprider falsk information till folket. Militärjuntan talar om för folket att omvärlden inte skickar något bistånd utan att det bara är juntan som bryr sig.

Juntans soldater som bara blir fattigare och fattigare efter katastrofen överlever genom att fortsätta plundra befolkningen och i samband med dessa plundringståg blir kvinnor utsatta för våldtäkter. Biståndspengarna som juntan tagit beslag på föder de soldaterna med. Enligt Khin Omar har cyklonen Nargis varit som att vinna en "jack-pot" för regimen. Situationen verkar hopplös. khin Omar målar upp en bild för oss genom att berätta hur verkligheten ser ut för människorna i Burma. Hon förklarar att oppositionen i landet fortfarande är stark. Viljan finns där, nu mer än aldrig, men det är svårt att utföra oppositionsarbete när man inte har mer än ett par timmars elektricitet om dagen eller tillräckligt med mat för att mätta sin familjs munnar. Khin Omar är tveksam till om biståndsinsatser som går via juntan hjälper folket över huvudtaget eller om det till och med är så att det förvärrar situationen eftersom det spelar juntan i händerna. Hjälpinsatser behövs, men de måste komma in i landet på olika sätt och genom olika kanaler. Bistånd måste skickas till oppositionen, genom så kallad cross border activity, för att dels styrka oppositionen men även för att garantera att hjälp kommer fram. Till Karenfolket, kommer till exempel näst intill ingen hjälp och de är det folk som redan innan katastrofen har det sämst ställt. Utan att stödja organisationer som inte går igenom juntan "Burmas read cross" kommer människor att dö som flugor i dessa områden.

Ban Ki-moon gjorde ett misstag när han trodde att det gick att sära på politik och hjälpinsats! Khin Omar tror trots allt att det vore bra om FN inte gav upp utan skickade ner ett sändebud igen för att föra dialog med juntan. Men denna gång måste de lära sig av sina misstag. Khin Omar och hennes kollegor, bland andra Liam Sakong ledamot i Svenska Burmakommittéen, förespråkar en internationell konferens om Burma, som den Sverige annordnade om Irak.

Läs mer om Khin Omar och hennes besök i Sverige på SR och på Karins blogg Heja Världen. Läs mer om Burma på Cattis Blogg, Jesper Bengtssons blogg och på Burmabloggen.

Läs även andra bloggares åsikter om Aung San Suu Kyi, Khin Omar, Anna Lindh, Ban Ki-moon, bistånd, burma, demokrati, FN

Glöm inte Burma!

2008-06-16T04:56:00.000-07:00

Föreställ dig att hela Stockholms befolkning gånger två blir hemlösa över en natt. Plötsligt fungerar ingenting. Det finns ingen elektricitet, inget rent vatten och ingen mat att få tag i. Föreställ dig att leva i exil i ett grannland och inte veta om din familj fortfarande lever. Telefonerna fungerar inte längre, men på nyheterna hör du om naturkatastrofen. Du ser de fruktansvärda bilderna på barns döda kroppar som ligger uppradade. Du försöker vara modig och intala dig själv att de dina mår bra, att de fortfarande lever. Föreställ dig sedan maktlösheten du känner när det går timmar, dagar och veckor utan att den styrande regimen i ditt land släpper in hjälp från omvärlden. Föreställ dig att de istället för att lägga alla resurser på att hjälpa de svältande Nargis offren, håller val om ny konstitution. Trots att minst hundratusen människor är döda. Trots att miljoner människor är utan tak över huvudet. Trots att man måste köa i timmar för att få tag på rent dricksvatten.

Burmas militärjunta, som styrt landet sedan 1962, sköt ihjäl 3000 fredliga demonstranter 1988. Nu är de också ansvariga för tusentals liv efter att ha vägrat släppa in internationella hjälpinsatser. Varje dag kan man läsa om hjälparbetare som blivit arresterade för att de yttrat sig i internationell media. Nyligen var det den berömda komikern Zarganar, som blev arresterats för att ha givit militärregimen kritik för sitt hanterande efter katastrofen.

Det är viktigt att det inte blir tyst om Burma i media igen. Det har varit tyst alldeles för länge. Tydligen krävdes det att militären skulle skjuta på fredligt demonstrerande munkar och att den redan förtryckta och fattiga befolkningen skulle drabbas av en naturkatastrof för att världen skulle uppmärksamma situationen.

Läs även andra bloggares åsikter om burma, nargis, demokrati, politik

Flyktingläger och denguefeber

2008-06-09T03:28:00.000-07:00

Liten flicka i Noupo flyktingläger tar hand om lillebror

De två sista veckorna innan min hemresa är hektiska. Jag har lovat att följa med min vän Khaymananda till hans flyktingläger, Noupo, som ligger ca 6 timmar från Mae Sot med buss. Han vill att jag ska få känna på hur det är att leva som flykting och sedan förmedla det till omvärlden. Det är andra gången jag besöker flyktinglägret. Första gången var för ungefär ett år sedan då jag och Kristian reste dit för att besöka vår goda vän Phoe Thein. Jag minns fortfarande den omtumlande bussresan.

Den här bussresan är betydligt värre. Redan när vi stiger på ”bussen” som i själva verket är en bil med ett passagerarflak där man sitter på bänkar mitt emot varandra, känner jag att det kommer att bli en tuff resa. Bussen som är gjord för ca 10 personer är redan packad med minst 20 och när vi har kommit en bit på vägen sitter barn på golvet tillsammans med hönor och väskor, män på taket och folk står och håller i sig utanpå bussen. Jag är lycklig över det lilla utrymme jag har. Hönan biter mig nästan i tårna. Ett barn kräks i en påse när vi kommer in på vägen som slingrar sig mellan bergen. Det är som en berg- och dalbana, den ena kurvan byter ut den andra och jag får koncentrera mig ordentligt på vägen för att inte må illa. Tack vare åksjuketabletten som jag fått av min vän somnar jag och sover bort halva mardrömsfärden.

Väl framme i Noupo flyktingläger tas vi emot i det buddhistiska templet som är byggt av bambu. Jag blir serverad stekt ris med grönsaker och är hungrig som en varg. Sedan presenterar Khaymananda mig för sin före detta engelsklärare och gode vän. Han flydde från Burma för ett par år sedan, av samma anledning som min vän Khaymananda. Han protesterade mot militärjuntan genom att vägra ta emot allmosor från militären, delade ut politiskt material och förespråkade demokrati och rättvisa.

Khaymananda, burmesisk munk från Burma

Khaymananda är en buddhistisk munk som flydde från Burma till Thailand för ca tre år sedan efter att hans abbot och gode vän blivit arresterad av militären. När han levde i Rangoon i Burma ledde han en hungerstrejk med 200 munkar. De vägrade ta emot gåvor och mat från militären. Khaymananda visste att han inte hade något val, antingen finge han fly landet eller leva resten av sitt liv i ett fängelse. I Thailand gick han tillsammans med två andra munkar från Bangkok till Mae Sot i en ”vandring för fred och demokrati i Burma”. Det tog ungefär en månad. Med buss tar det ungefär 8 timmar att färdas från Bangkok till Mae Sot. När de närmade sig Mae Sot blev de arresterade av den thailändska polisen eftersom de inte hade några resedokument på sig. Khaymananda blev skickad till Noupo flyktingläger.

Idag har han ansökt om att få komma till USA som flykting. USA är det enda land som tar emot stora mängder flyktingar från Burma. Egentligen vill han inte till USA, men för att få ett pass som ger möjligheten att resa runt och slippa ständig oro för att bli arresterad måste han dit. När han har fått ett amerikanskt pass vill han tillbaka till Mae Sot för att arbeta med den burmesiska demokratirörelsen. Han vill fortsätta hjälpa de fattiga burmesiska flyktingarna och migrantarbetarna som lever i Thailand.

Jag förvånas över hur lite respekt thailändska myndigheter har för burmesiska flyktingar. Men även amerikanska myndigheterna saknar respekt. I intervjuerna frågar de buddhistiska munkar om de har planer på att prostituera sig eller arbeta som hallickar när de kommer till USA. Sådana frågor som den stackars översättaren sätter i halsen.

Jag får bo hos en familj som ansökt om att få komma till Sverige som flyktingar. De har sina föräldrar där, annars är det inte lätt att få komma till Sverige som burmesisk flykting. Sverige tar endast kvotflyktingar från Burma och det är inte många. Hennes namn är Moe Moe och hon tar emot mig som om jag vore en kunglighet. Jag får det enda rummet i hyddan och hon bäddar och ordnar för mig med omsorg. Jag tar bilder på henne och hennes familj som jag lovar att skicka till hennes svärmor som bor i Gävle. Jag berättar om Sverige, om naturen och klimatet och Moe Moe och hennes familj lyssnar, de tittar på mig med stora, förväntansfulla ögon. När de får komma till Sverige har de ingen aning om än. Att vara en flykting från Burma är ett evigt väntande. Vänta på besked om resettlement, vänta på besked om släktingar som blivit kvar, vänta på transport…

Burmesisk flicka med tanaka på kinderna vinkar farväl till mig

Under min korta visit i flyktinglägret hinner jag träffa flera intressanta och modiga människor. Människor som har suttit fängslade i över ett decennium för att de vill ha demokrati. Familjer som har splittrats och efter åratal återförenats. Människor som har fruktansvärda historier att berätta. Och alla har de en sak gemensamt, väntan. De väntar alla på att få komma bort från flyktinglägret, bort från sitt fängelse. De väntar på att få starta om, börja leva. Vissa av dem har väntat i över tio år.

Jag träffar en man som har suttit fängslad i en ensam cell under 13 år för att han trodde på jämlikhet och rättvisa. Han berättar att när han blev frisläppt kunde han inte se på långt avstånd eftersom han under så många år suttit och stirrat in i en vägg. Han blev arg när han såg färgglada kläder. Han berättar att när han kom hem till staden där han levt hela sitt liv kände han inte igen sig. Han kunde inte längre hitta hem, staden hade förändrats så mycket.

Jag får dåliga nyheter under min vistelse i lägret. Några vänner till mig från SYCB berättar att en vän har blivit arresterad i Burma och väntar nu på sin dom. Han kan få upp till tre års fängelse för att han delat ut politiskt material under valkampanjen. För bara en månad sedan träffade jag honom. Vi var hemma hos en vän, åt middag, drack öl och pratade om livet.

Efter ett händelserikt dygn känner jag mig helt utslagen. Det gör bokstavligen ont i varje ben i min kropp och jag känner mig yr och trött. Under natten får jag hög feber och Moe Moe tar hand om mig. Hon följer mig till toaletten, för jag kan knappt gå. Hon masserar min värkande kropp tills jag somnar och kokar te åt mig att dricka. Hon är som en mor, lika öm och omhändertagande. Jag sover ingenting den natten och morgonen efter är jag illamående. En läkare tittar till mig och efter Alvedon mår jag mycket bättre, febern har lagt sig. Läkaren säger att jag förmodligen bara har fått en 24 timmars influensa och att det går bra att åka hem samma dag. Och jag vill verkligen åka hem, för det är ingen höjdare att vara sjuk så långt bort från sin egen säng.

Resan hem blir dock en värre mardröm än resan dit. Febern kommer tillbaka och bussen är ännu mer fullproppad än tidigare. Jag sitter med en unge i knäet, en ung kvinna som spyr vid mina fötter och så kommer ett skyfall och samtliga som sitter på taket och står och håller i sig på utsidan av bussen klämmer in sig. Mest av allt är jag förbannad på den thailändska busschauffören. Busschaufförerna har ingen som helst respekt för burmeser utan behandlar dom som boskap. Men antagligen har de press på sig från ägarna till bussbolaget. De ska tjäna pengar till vilket pris som helst. Istället för att ha flera körningar om dagen så proppar de in de stackars flyktingarna som inte har något val. De måste lämna flyktinglägret för att ta sig in mot staden och arbeta. Matransonerna de får i lägret räcker inte långt. Jag tänker på hur livsfarligt det är att stå och hålla i sig på utsidan av en liten buss som kör alldeles för fort på serpentinvägar. Och så ryter de åt de stackars människorna som redan är trötta och illamående efter den långa resan. De är inte de trevliga thailändare som man möter i turiststaden Bangkok.

Hemma i Mae Sot faller jag i djup sömn. Helt utmattad efter att ha suttit och försökt hålla mig krampaktigt fast på sätet under sex timmars bussresa. Febern kommer tillbaka. Jag tar mig till sjukhus efter ett par dagar utan att ha kunnat få i mig någonting. De ger mig dropp och talar inte om för mig vad det är för fel på mig. De bara slänger på mig en massa penicillin och annan medicin. Efter ännu ett par dagar får jag utslag på kroppen och en vän till mig som är läkare och jobbar som volontär på Dr Cynthias klinik säger att det förmodligen är denguefeber.

Men jag överlever denguefebern, som inte är så farlig som den låter. Jag hoppas att det har gett mig bättre förståelse för hur det är att leva som flykting. Även om jag när som helst kan resa hem till min trygga familj i Sverige.

Läs även andra bloggares åsikter om burma, thailand, burma. flyktingar, Mae Sot, demokrati, politik, militärjunta

Juntan tvingade mig att rösta JA

2008-05-17T19:12:00.001-07:00

"De tvingade mig att rösta JA", berättar en kvinna jag träffar i Mae Sot som varit i Burma under referendumet. Hon berättar att hon hade tappat bort sina ID handlingar och om för att få ett nytt resedokument var hon tvungen att rösta JA. Hon berättar att militären tom fyllde i röstsedlarna åt folket. Och om någon mot förmodan lyckats fylla i ett NEJ, ändrade militären svaret till ett JA.

Över 92 procent röstade alltså JA....

Militärjuntan genomförde valet trots att 100 000 människor har dött i naturkatastrofen och över 2 miljoner är hemlösa. Och nu måste vi agera. Vi har inte tid för några diskussioner om "suveränitetsprinciper", inte när människor i Burma dör som flugor. Det finns en smärtgräns även för dessa människor som levt hela sina liv under förtryck, den gränsen är nådd. Sverige måste gå emot juntan i Burma och skicka hjälp över gränsen även om de inte har fått tillstånd av militären.

Även militärens familjer har dött i den här katastrofen. Alla är besvikna, hungriga, desperata. Det här är början på slutet och vi kan inte stå och titta på.

Läs även andra bloggares åsikter om burma, cyclon, naturkatastrof, referendum, suveränitetsprincip, hemlösa, militärjunta, diktatur, sverige, politik

Kambodja

2008-05-10T05:07:00.000-07:00

Angkor Wat

Sedan min bror Johan visade mig en film vid namn "Baraka" (betyder Välsignelse) har jag har jag velat se Angkor Wat, ett av världens sju underverk. Den magiska filmen min bror visade mig har etsat sig fast i mitt minne. Så många vackra platser det finns på jorden, så mycket att vara stolt över och bevara.

Kambodja är ett land av konstraster. Den tusenåriga tempelstaden Angkor, ett minne av en svunnen stormaktstid. Efter hundratals år av glömska, övervuxen av majestätiska träd, återfunnits och blivit ett mecka för buddhister och turister världen över. De mörka åren mellan 1974-1978 då över en miljon människor förintades under Pol Pots svarta regim. The Killing Fields, med ett monument av människoskallar och benpipor som sticker upp ur jorden, Toul Sels fängelseceller där tortyrredskapen fortfarande finns kvar. Hundratals fotografier av män, kvinnor och barn som mördades. En fruktansvärd svart historia som fortfarande är mycket närvarande. En generation som fortfarande lever med ärren. Ett folk som lever i nuet, eftersom de har lärt sig av erfarenhet att det kanske inte finns en morgondag.

Toul Sel Prison sell (Genocide Museum- Phnom Pehn)

Moument at the Killing Fields

Läs även andra bloggares åsikter om kambodja, angkor wat, angkor, siem reap, phnom pehn, pol pot, the killing fields

Det blir en förändring nu, men på hundra tusentals livs bekostnad

2008-05-08T02:28:00.000-07:00

Efter över 60 år av diktatur, förföljelse och misskötsel av ekonomi med fattigdom som konsekvens. Efter inbördeskrig och tvångsarbete, efter minst 3000 ihjälskjutna fredliga demonstranter 1988 och flera hundra i september i år. Efter en naturkatastrof som kan ha orsakat upp emot 100 000 dödsfall och 1 miljon människors hem med en militärjunta som väntar till in i det sista på att ta emot hjälp från omvärlden. Efter allt elände, alla tårar, alla politiska fångar, alla flyktingar och brända byar, våldtagna kvinnor och tvångsrekryterade barnsoldater. Efter allt detta kan inte militären i Burma lyckas få igenom sitt skämt till konstitution. Blir det ett Ja, vilket är mycket sannolikt eftersom folk till och med blivit hotade till fängelse om de inte röstar Ja, kommer inte det internationella samfundet anse det legitimt. Blir det ett Nej, kommer juntan försöka fortsätta som vanligt, men folket kommer inte stå ut mer. De kommer att resa sig igen, även om det kostar dom livet. För vad är det för ett liv de lever? Nu när de inte har någonting kvar.

Det kommer att ske stora förändringar i Burma snart. Förhoppningsvis till det bättre. Farhågan skulle vara att de fattiga människorna inte pallar att resa sig, att de helt enkelt inte kommer att ha ett uns med energi kvar och är totalt utelämnade till mutor och tvång från militären.

Men jag tror att de kommer att klara av att resa sig, de har inget val. Och sorgligt nog krävdes hundratusentals liv för att få omvärlden att öppna ögonen och verkligen reagera. Det krävdes hundratusentals, kanske fler, för att juntan tillslut skulle släppa in hjälp. US AID är på väg. Amerikansk militär sågs shoppa i Bangkok. Hjälp kommer....... hoppas att det inte är försent.

Läs även andra bloggares åsikter om burma, storm, demokrati, diktatur, us aid, rangoon, militärjunta

Cycklon över Burma, över 22 000 rapporterade döda

2008-05-07T02:30:00.001-07:00

När människor redan lider som värst inträffar en naturkatastrof. Över 20.000 har rapporterats döda, över en miljon hemlösa och dödssiffran stiger ständigt. I ett land som styrs av en stenhård militärjunta, ett land där de flesta lever på mindre än 1 dollar om dagen, ett land där det är olagligt att uttrycka sina åsikter, ett land där militären skjuter på fredligt demonstrerande munkar.

Det var inga glada nyheter jag fick när jag kom hem till Thailand efter ett par dagar i Cambodja för att förnya mitt visa. Jag kunde först knappt tro att det var sant.

I Mae Sot är stämningen orolig. Många av mina vänner vet inte vad som har hänt med deras familjer på andra sidan gränsen. Inga telefon linjer fungerar. En av mina kollegor berättade att flera av hans vänner inte kan sluta gråta. De är i chock och varken äter eller sover. De får inte reda på någonting och dödsiffran stiger hela tiden.

Majoriteten av de drabbade har fortfarande idag inte fått någon hjälp. Militärjuntan har envisats med att inte släppa in NGO arbetare utan all hjälp måste gå genom militärjuntan. Själva har de klarat sig undan stormen i sina fina och robusta hus i den nya huvudstaden Naypyidaw. Den gamla huvudstaden, Rangoon, är förstörd. Ingen har elektricitet, rent vatten. Priset på ris, ägg, bensin, stearinljus etc har fördubblats över en natt. Folk svälter och drabbas av malaria och allvarlig diarré efter att deras dricksvatten har blivit förgiftat av lik från människor och djur som dött i stormen.

Och vad gör Sverige? I Irrawaddy idag står "The Norwegian government alone said it would give up to 10 million kroner (US $1.96 million). Sweden offered logistical support and water cleaning systems to the UN operation". Jag hoppas verkligen att Sverige bidrar med mer....men jag litar inte på vår moderata regering när det gäller bistånd.

Stormen kom mycket lägligt för militärjuntan som snart ska hålla val om konstitutionen som är ett totalt skämt. En konstitution som inte kan skrivas på av befolkningen. Människorna i Burma vill ha demokrati, men de kommer inte orka gå och rösta Nej till den falska konstitutionen nu när de inte ens har mat och vatten eller ett tak över huvudet. Juntan har skjutit upp valet, men inte i alla städer.

Läs mer om situationen på http://www.irrawaddy.org/

Läs även andra bloggares åsikter om burma, naturkatastrof, storm, bistånd, cycklon, militärjunta, diktatur, referendum, konstitution

Jag ska måla hela världen lilla mamma!

2008-04-19T22:31:00.001-07:00

Fredagen den 18 April åker jag ut till soptippen tillsammans med Saw Kennedy, en fantastisk karensk konstnär boende i Mae Sot. Vi startar upp målar utbildningen för barnen på soptippen. Utbildningen kommer att ta ungefär två veckor och under denna tid kommer barnen lära sig perspektiv, färglära och pastellmålning. Tanken är att vi i slutet av utbildningen ska ställa ut deras alster och samla in pengar för att förbättra deras levnadsvillkor samt upplysa omvärlden om situationen för burmesiska migranter i Thailand.

20 barn kommer springandes in i Skye Blue skolan. Det är underbart att se dom använda sin kreativitet och få drömma sig bort från soptippen ett par timmar. Jag blir imponerad av Kennedys pedagogik. Han inspirerar barnen genom att visa en av hans egna tavlor. Den föreställer två av hans elever.

Se några av Kennedys tavlor och läs mer om honom och hans andra projekt för att hjälpa de burmesiska barnen (här)

Kennedy lär barnen om perspektiv. Vi ritar träd och ett burmesiskt hus.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, burma, konstnär, thailand

Glad Songkran!

2008-04-18T01:56:00.000-07:00

En vecka om året är ingen människa, hund eller buddhastaty torr i Asiens buddhistiska länder. En vecka om året är det total trafikkaos. En vecka om året gäller inga lagar eller regler, då är det Songkran, Buddhistiskt nyår eller Vattenfestival (kärt barn har många namn). Jag vet inte exakt vilket år det är, det verkar inte spela så stor roll. Huvudsaken är att man firar.

Traditionen som började med att man skulle stänka vatten på Buddhastatyerna spårade tydligen ur och nu gäller det att få varje stackars invånare så blöt och berusad som möjligt. Den som inte blir blöt kommer definitivt inte till Nirvana efter döden. Ju blötare desto bättre karma. Under denna vecka dör hundratals människor varje dag i bilolyckor. Och det är inte konstigt med tanke på all rattfylla och allt vatten bil och cykelförare får i ansiktet medan de kör allt för fort.
Arakaneserna firar vattenfestivalen med att förbereda inför tvättningen av buddhastatyerna på med en speciell traditionell tävling. Kvinnorna maler ner trä på en så kallad "tanakabräda" medan männen står omkring och dansar och hejar. Det gäller att mala ner trät så fort som möjligt. Av trät blir en mjölkfärgad massa som de sedan tvättar buddhastatyerna med.

Jag och en väninna försökte undkomma att bli blöta medan vi åt frukost men det var bara att lägga ner, köpa varsin vattenpistol och delta i galenskaperna. Vi hade riktigt roligt och torkade fort i värmen.

Läs även andra bloggares åsikter om vattenfestival, buddhistiskt nyår, thailand, Mae Sot, burma

Sim sala bim

2008-04-04T01:28:00.000-07:00

Mae Sot svettas. Några skurar hindrar staden från att torka ut. NGO arbetare och volontärer gömmer sig i luftkonditionerade internetkaféer, men burmeserna måste arbeta ute i hettan. Just som hettan är som värst slutar halva Mae Sots vatten försörjning att fungera. De håller på att reparera avloppen och har väl stängt av vattnet. Som tur drabbar det inte mig och Carina i "the colorful buildning", men alla andra verkar mycket frustrerade.

Men på soptippen finns inget rent vatten, inte ens under regnperioden. Där finns ingen skugga att gömma sig från hettan. Där gäller det att bita i det sura äpplet och gräva bland soporna efter någonting ätbart.

För att få barnen att glömma sin hårda tillvaro för en stund bjuder vi dit en livs levande trollkarl från Belgien. Sylvian, som trollkarln heter, får barnen att häpna och skratta. Först fångar han barnens intresse men mot slutet fyllds skollokalen av både tonåringar och äldre män och kvinnor. Det är underbart att se dom skratta och släppa sina rädslor och problem för en stund.

Yrkesutbildningen på Yaung Chi OO WA startade igår. Vi var där och besökte dom och de såg ut att ha det bra. Idagarna lär de sig hur man använder en symaskin. Sedan får de utbildning i fackliga, mänskliga rättigheter och grundläggande häslovård. Lilla pojken som vi tog till kliniken för ett par veckor sedan var där med sin mamma. Han var full av liv och klättrade på oss som en liten apa. Det var helt fantastiskt att se honom leka och vara lycklig.

Läs även andra bloggares åsikter om burma, migrantarbetare, Soptipp, Mae Sot, thailand, barn,

Polis, polis potatisgris!

2008-03-26T22:33:00.000-07:00

Det finns saker i Mae Sot som får mig att bli tokig. Saker som får en att vilja slita av sig håret, sticka hem och bara strunta i alltihopa för att det känns så hopplöst. Nedan följer några av dessa.

1.) Thailändska polisen. Är så korrupt, rasistisk och helidiotiska att man blir mörkrädd. De livnär sig på fattiga burmeser som redan haft ett helvete innan de kommer hit. Min vän Phoe hade inte träffat sin far på över 4 år, då han flydde från Burma. Idag kom hans pappa till Thailand efter en massa trassel med att föra över pengar etc. Det första som händer är att han blir arresterad av thailändsk polis och måste betala en stor summa pengar för att bli frisläppt. Pengar som polisen sedan stoppar i sina snuskiga fickor. Under det buddhistiska nyåret eller vattenfestivalen, kommer polisen att arrestera fler burmeser så att det har råd med all sprit och alla festligheter. Så fungerar hela det thailändska polisväsendet. När de blir befodrade blir de placerade i Mae Sot, för här finns så många stackars burmeser att utnyttja.

2.) Det är nu lag på att man måste använda hjälm när man kör motorcykel / moped. Har man det inte får man betala mutor till polisen. Men, det verkar inte vara någon lag på att man måste knäppa hjälmen. Så de flesta har den på huvuden men knäpper den inte, för det är ju en himla ansträngning. Barnen har inte heller några hjälmar, det verkar som om det räcker att den som kör har hjälm. För självklart är det ju så att de som sitter bakpå inte dör om man kraschar... Jag försökte få en av munkarna jag känner att sätta på sig en hjälm när han skulle åka motorcykel men då förklarade han att munkar inte får ha någonting på huvudet. Så om han skulle ha en hjälm på huvudet så skulle den thailändska polisen tro att han inte var en riktig munk och arrestera honom....för att han hade hjälm!!!!!!!!!!!

Läs även andra bloggares åsikter om korruption, Mae Sot, polis, thailand

Målarstund med barnen på Skye Blue

2008-03-26T22:07:00.000-07:00

Igår var jag, Khaymananda och en vän till honom på Skye Blue School och målade med barnen från soptippen. Vi hade tagit med oss pennor, kritor och papper samt mjölk och karameller. Barnen målade, lekte, skrattade och busade. Det var helt underbart att se dom måla och vara kreativa. Lilla pojken som vi tidigare tog till Mae Tao Clinic för att han var undernärd och hade uppsvälld mage, är nu tillbaka på soptippen. Han är mycket piggare och gladare. Igår tog han ett stort språng rakt i famnen på Khaymananda. Det var så gulligt att jag fick tårar i ögonen.

Idag ska vi ha möte med YCOWA och eventuellt Help Without Frontiers som tidigare har försökt att hjälpa människorna på soptippen. Förhoppningsvis kan vi samarbeta för att få projektet att fungera och hjälpa människorna på bästa sätt.

Här om dagen ringde min familj och hälsade mig glad påsk. Jag hade helt glömt bort att det var påsk. Här finns ingenting som påminner om påsken. De berättade för mig att de hade samlat ihop pengar för att fixa brunnen på soptippen. Vilken familj man har!

Som jag skrivit tidigare, det finns alltid någonting man kan göra!

Läs även andra bloggares åsikter om burma, barn, Soptipp, påsk

Efterlängtad minisemester

2008-03-24T01:39:00.000-07:00

Det är äntligen lördag. Jag och Carina bestämmer oss för att ta en lite utflykt med motorcykeln och besöka ett vattenfall ett par mil söder om Mae Sot. Vi fyller på med frukost och bensin, sedan drar vi ut på motorvägen. Vi susar förbi landsbyggd, berg i horisonten, palmträd och små butiker. Frihetskänslan är total. Vägarna går som en berg och dal bana. Det går upp och ner, upp och ner. Det pirrar i magen och vi sjunger gamla fåniga hits. Solen bränner och vi blir törstiga. Vi ser en skylt där det står "Vattenfall hitåt" och vi följer skylten in på en liten landsväg tills vi kommer till en sjö. Där festar några thailändare mitt på dagen och allt vi kan hitta att svalka oss med, förrutom det underbara vattenfallet, är glass. Vi sätter oss på en trämstam och njuter av utsikten, skuggan och vattnet som stänker svalkande på oss. Sedan klättrar vi upp i vattenfallet.

Nästa vattenfall ligger några kilometer längre söderut och vi kör uppför ett brant berg. Min stackars gamla traktor till motorcykel ger ifrån sig ett suckande ljud, men ger inte upp utan för oss upp och bort från staden och mot naturen. Vi somnar utmattade på gräsmattan medan motorcykeln vilar på parkeringsplatsen. Sedan plaskar vi omkring som två små barn i vattenfallet med fiskar simmandes omkring oss.

Dagen därpå åker vi norrut med Phoe Thein och Barbara till en grotta. Vi klättrar uppåt i en halvtimma och jag mår nästan illa av utmattning. Det är över 35 grader varmt. Det är andra gången jag klättrar upp hit och jag minns bestämt att jag var minst lika trött sist. Grottan är magistätisk. Stor nog att gå vilse i. Mängder av fladdermöss i taket. Stora valv. Jag sjunger en sång och akustiken är fantastisk. Vi klättrar omkring och jag känner mig som ett troll eller kanske snarare en grottmänniska på stenåldern. Droppstenar. En liten sjö.

Väl hemma är vi helt slut efter helgens aktiviteter. Men, slut på ett underbart uppfriskande sätt!

Läs även andra bloggares åsikter om thailand, roadtrip, vattenfall, grotta

Det finns alltid någonting du kan göra!

2008-03-21T02:36:00.000-07:00

De senaste tre veckorna har jag inte kunnat tänka på annat än människorna på soptippen. Efter att jag tog med min vän Jenny Clark till soptippen har vi försökt starta upp ett projekt tillsammans med yaung chi oo workers association för att försöka hjälpa människorna på soptippen att få ett drägligare liv.

Både i början av veckan och idag har vi haft möte tillsammans med YCOWA och människorna på soptippen för att diskutera på vilket sätt vi kan hjälpa till. Många är interesserade av de utbildningar som YCOWA kan erbjuda med hjälp av oss. Efter yrkesutbildningen får de hjälp att skaffa ett jobb på en fabrik. YCOWA kan även utbilda dessa människor i vilka rättigheter de har som arbetare i fabrik. Många är mycket rädda för att jobba i fabrik, de är rädda för att lämna sina hem på soptippen och tror att de kommer att bli arresterade och skickade tillbaka till Burma. Personalen på Yaung Chi OO försöker förklara att situationen på soptippen är värre och att arbetet på fabriken är att föredra, både ekonomiskt men också när det gäller hälsa och välmående.

Här om dagen tog vi med två små pojkar från soptippen till Mae Tao Clinic. Den ena pojken var mycket undernärd med stor uppsvälld mage. Tidigare när jag har besökt soptippen och skolan har den lilla pojken varit trött och svag. Vi var och hälsade på honom på kliniken och hade med oss lite mat och kläder. Det var första gången jag har sett honom le. Det var helt underbart att se honom springa omkring med en massa energi i kroppen, leka, busa och skratta!

Idag var CNN på soptippen för att göra ett inslag om människorna som lever där. De intervjuade Khaymananda, mig och Carina. Jag hoppas verkligen att inslagen kommer att öppna människors ögon och hjälpa oss att hjälpa människorna på soptippen.

Läs även andra bloggares åsikter om burma, Soptipp, barn, mae tao clinic, CNN

Ibland känns det hopplöst

2008-03-16T04:30:00.000-07:00

Veckans besök på soptippen. Robin och Sara, två journaliststudenter från Sverige, är på besök i Mae Sot för att skriva om burmesernas situation i Thailand. De följer med mig och Kaymananda till soptippen. Kaymananda har med sig två burmesiska lärare. Först stannar vi utanför Hong Long market för att köpa lite konservburkar, nudlar och mjölk till barnen. Tack vare Kaymananda, som har samlat ihop pengar att köpa material till nya hyddor, har de flest fått nya hyddor vid sidan av sopberget istället för mitt i de illaluktande soporna. Barnen rusar emot oss och blir glada över godiset och mjölken. Vi förklarar för en mamma med ett allvarligt undernärt barn att han måste få läkarvård. Nästa gång vi kommer dit måste vi antingen ta med oss en läkare, eller så får vi ta med mamman med barnet till kliniken.

Problemet är att försöka hitta ett sätt att hjälpa dessa människor på ett mer hållbart sätt. Att bara komma med lite konserver nu och då är som en droppe i havet. Hyddorna som Kaymananda har ordnat är verkligen bra och hållbart, men barnen är verkligen i behov av sjukvård.

Det känns frustrerande att så få människor verkar bry sig om dem. Ibland känns det bara hopplöst.

Läs även andra bloggares åsikter om burma, Soptipp, thailand, barn