Mediarapporteringen behöver nyanseras gällande utvecklingen i Burma

Nu samlas journalister, politiker och diplomater i Rangoon och militärrregerings egenhändigt ihopsnickrade huvudstad (där bara "politiker" bor) Naypyidaw. De är heta på gröten, och det är helt förståligt. Det talas om förändringar, reformer och till och med demokratisk övergång i Burma. Kan det vara sant? En av världens hårdaste diktaturer, att jämföra med Nordkorea?

Jag befinner mig just nu i Mae Sot och här är bilden en annan än vad som visas i svensk och utländsk media. Det är en mer realistisk bild och visst, den är mörkare. Det som skiljer den burmesiska exilrörelsen från demorkatirörelsen i Rangoon är inte, som så många vill framställa det som, att exilrörelsen inte har någon kontakt med vad som händer inne i Burma utan snarare att de har bredare kontakt med HELA Burma. Det går inte att förneka att det finns indikationer på framsteg i centrala Burma. NLD har återregistrerats som politiskt parti, 200 politiska fångar har släppts och Burma har nu antagit ILO konvetionen om rätten till att bilda oberoende fackföreningar (Ska ses i ljuset av att Burma har antagit både konventionen mot tvångsarbete och CEDAW men fortfarande är ett av de länder i världen som använder sig mest av tvångsarbete samt systematiska våldtäkter av kvinnor i krig; bara för att de skrivit på lagen betyder inte att de kommer att följa den). Alla glädjs sjävklart av dessa små steg i rätt riktning. Men samtidigt får vi inte glömma att det pågår fullt krig i Kachin-, Shan och Karenstaten i östra Burma. Enligt uppgifter från exilrörelsen (som arbetar gränsöverskridande och därmed har god kännedom om vad som händer även i dessa områden) kan det finnas så många som 2000 barnsoldater i Kachin- och Shanstate. Det finns alltså lika många barnsoldater i kriget som den burmesiska armén startade efter deras "demokratiska" parlamentsval förra året som det finns politiska fångar!!!

Det talas även om att militärregeringen nu för dialog med de etniska beväpnade motståndsrörelserna, men istället för att föra dialogen med de etniska grupperna enade under paraplyorganisationen (UNDF) så är regimens strategi att tala med grupperna för sig. Allt i enlighet med deras strategi "divide and rule".

Det är viktigt att journalister och andra som rapporterar om situationen i Burma ger en så bred bild som möjligt. Det räcker inte att bara besöka Rangoon och Naypyidaw!