Rangoon, staden som har allt och ändå ingenting

Solen går ner över Rangoon River, på piren står barn och kastar fågelmat som fiskmåsarna fångar i luften, längst ut sitter förälskade par och håller om varandra. Jag, Therése och vår nyfunna vän sitter på en brygga, småpratar och njuter av solnedgången. "Rangoon är staden som har allt, och samtidigt ingenting" säger jag.

Det var ungefär en vecka sedan vi flög från Bangkok till Rangoon. Under de fyra år som jag har arbetat med Burmafrågan och vid långa perioder levt i Thailändska staden Mae Sot precis vid gränsen till Burma, har jag inte varit i Burma förutom en kortare resa till Karenstaten samt en ett par gånger över dagen i Myawaddy. Jag helt enkelt inte har velat stödja militärregimen på något sätt och känt mig kluven. Nu kändes det dock som att det var dags att åka dit och med egna ögon uppleva situationen som jag läst och hört så mycket om. Under resans gång fick jag det bekräftat att oinformerad turism i Burma till största delen gagnar militärregimen och inte folket. Hade vi inte redan vetat mycket väl hur situationen ser ut skulle vi lika gärna ha kunna spenderat tio dagar i Burma utan att ha förstått någonting om militärregimens förtryck, utan istället bara sett glimmande pagoder och gamla koloniala byggnader utan mening. Anledningen till detta är att folk är så förtryckta att de inte vågar prata om någonting som har med politik att göra.

Novismunk i Shwedagon pagoda i Rangoon

Det är fyrtio grader varmt och huvudet värker av vätskebrist. Vi är på tågstationen i Rangoon och försöker hitta ett ställe att köpa tågbiljetter till Bago. Vi har blivit rekommenderade att ta tåget istället för buss eftersom man ser mer av det riktiga Burma från tågfönstret. Det finns inga skyltar på engelska och känslan jag får av allas blickar på oss är att tåg inte är det vanligaste färdmedlet för turister. På tågstationens smutsiga golv ligger ett halvnaket spädbarn medan föräldrarna säljer bananer, betelnöt och smälter is till vatten. Överallt är det barn som arbetar, med försäljning, sopar golv eller springer ärenden. Det är smutsigt och det är slitet. Tågen ser ut att vara från en annan tidsepok. Så frågar en man oss om vi behöver hjälp med något. Vi förklarar vårat ärende och han översätter till mannen i luckan som förklarar att vi måste köpa biljetterna på ett annat ställe. Mannen vi träffade följer med oss för att visa vägen till stället där vi kan köpa biljetter och på vägen dit introducerar vi oss för varandra. Genom kryptiska uttalanden om att Burma är vackert men fattigt och slitet försöker vi ta reda på vem han är. Det visar sig att vi delar gemensamma vänner och vi förstår att han är oppositionell. Det är inte så lätt att kommunicera om sådana känsliga saker på öppen gata och vid ett flertal gånger får vi stanna till för att det är någon suspekt person som går väldigt nära bakom oss. Det är lätt att bli paranoid men i Rangoon finns all anledning. Att vi träffar just denna man känns som dock som ödet.

Från tågfönstret. Rangoon's riktiga ansikte.

Vår fina vän berättar om sina kreativa politiska aktioner. Han blir vår följeslagare och guidar oss runt i Rangoon och visar den verkliga sidan av Burma och uppmärksammar oss på sådant vi annars skulle ha missat. Under flera tillfällen kommer det fram välpolerade män med skinande vita tänder som på perfekt engelska frågar oss vart vi kommer ifrån, vem våran vän är, hur det kommer sig att vi är i Rangoon, varför vi inte reser till Bagan eller Mandalay istället för att ta ett smutsigt och farligt tåg runt Rangoon. Vår vän lär oss hur vi ska hantera frågorna och hur man för två konversationer samtidigt för att ingen som tjuvlyssnar ska hänga med i samtalet.

Tillsammans besöker vi Kyaikhtiyo, en pagoda som är placerad ovanpå en gigantisk sten balanserandes på en klippa också kallad The Golden Rock Pagoda. Den sägs trotsa gravitationslagen och är ett pilgrimsmål för buddhister från hela världen. Det sägs att stenen togs från havsbottnen och kan balanseras på bergsklippan utan att trilla ner eftersom ett av Buddhas hår är placerade i pagodan. Hur som helst, har tydligen flera forskare försökt lösa mysteriet utan att lyckas komma på en bättre förklaring. En bit på vägen upp på berget åker vi på ett lastbilsflak tillsammans med femtio andra. Vi sitter längst bak på en liten träplanka och det finns ingenstans att hålla sig i ordentligt. Resan med lastbilen upp på berget är som att åka bergochdalbana utan att sitta fast. När det är dags att gå till fots den sista biten känns mina ben som gelé. En timma senare når vi pagodan och framför den mediterar jag för första gången i mitt liv.

The Golden Rock Pagoda