Under två veckors tid har jag arbetat dag ut och dag in utan nästan några avbrott tillsammans med Sara Gärtner med Burmautskottets projektrapport. Det har varit intensivt och krävande men samtidigt lärorikt. I går kväll reste Sara hem och det känns tomt utan henne. Nu är det skriva uppsats som gäller och jag ser fram emot att göra intervjuer med kvinnoorganisationerna inom den burmesiska demokratirörelsen.
Det händer en hel del vid gränsen just nu. Här om dagen träffades flera av de etniska motståndsgrupperna i Chiang Mai för att diskutera fortsatt samarbete, se artikel. En del tyckte att det var lite märkligt att thailändska myndigheter inte grep in eftersom de på senaste tiden försökt hålla sig vän med den burmesiska militärjuntan av främst ekonomiska skäl. En vän förklarade att de förmodligen vill tillförskansa sig förhandlingsutrymme för att kunna få till en öppning av bron mellan Thailand och Burma här i Mae Sot. Tillsammans står nu flera av de etniska motståndsrörelserna enade för en federalstatslösning i Burma och är beredda att försvara varandra om den burmesiska militären attackerar. Risken för storskaligt inbördeskrig känns överhängande.
En mindre viktig nyhet för Burma och världen, men ändå för mig privat ganska signifikant är det faktum att jag blev bestulen på min väska innehållandes min alldeles nyinköpta kamera, min thailändska mobil vilket tillslut ledde till en sociologisk studie av den thailändska polisen.
Dagen efter jag blivit bestulen promenerade jag och Sara till den ståtliga polisstationen i Mae Sots stadskärna, vi konstaterade båda att det måste vara den pampigaste byggnaden i staten. Det kändes inte helt okej med tanke på hur korrupt och jävlig polisen är mot burmesiska migranter men jag var tvungen att ha ett intyg av polisen för att få ut någonting på min försäkring. Först möttes vi av en argsint polisman i alldeles för tajt uniform som inte kunde förstå att vi inte förstod ett ord av vad han sa på thailändska. Han skrek på oss lite, vände lite papper, gick ut och in ur förhörsrummet. Det överdrivna allvaret i situationen och polismannens bekymrade uppsyn gjorde att jag och Sara, helt opassande, började fnissa hysteriskt. Tillslut kom tre ytterligare så kallade turistpoliser, varav en försökte kommunicera på engelska med oss medan hon kastade ett öga i sin medtagna engelskundervisningsbok. Medan hon/han fixade till sin nyklippta korta frisyr och speglade sig i fönstret frågade hon "do you have any suspect?" varpå jag och Sara återigen föll i fniss, det kändes precis som i en amerikansk polisrulle. Sedan fick vi åka polisbil till turistpolisernas kontor och där gjordes tillslut, drygt tre timmar senare, en polisanmälan.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar