Bra att Mona avgår!

Efter Monas tal här om dagen är jag mer än lättad över att hon avgår som partiledare. Vi kan inte ha en partiledare som tycker att vi ska bli ett parti för den som vill "satsa för SIG SJÄLV" (Stockholmstidningen, nr 47, 7 december sidan 4). Det låter precis som Svenska Arbetsgivarföreningens av arbetarerörelsen hatade slagord under nittiotalet, "Satsa på dig själv!"

Med dessa ord är det som om Mona Sahlin håller med Fredrik Reinfledt och borgarna om att Socialdemokratin bara är ett parti för bidragstagare. Felet ligger inte i vår politik utan i hur den har förmedlas av sådana som Mona Sahlin och hennes högerpolare i partiet. Medan borgarna kallar sig det nya arbetarpartiet springer Mona Sahlin till höger. Det saknas helt en analys om hur verkligheten ser ut idag, vilka utmaningar vi står inför. Ingen diskussion om hur arbetsmarknaden ser ut idag med visstidsanställningar och bemanningsföretag, hur våra vårdscentraler och skolor säljs ut till reapriser medan fler människor än någonsin slås ut. Den socialdemokratiska politiken har alltid varit en politik som står upp för de svaga men som samtidigt är det bästa alternativet för en majoritet av befolkningen. Det är det som vi måste stå upp för och få människor att inse. Det kommer vi misslyckas med om sådana som Mona får styra partiet.

Det som bidrog till att vi förlorade valet var att det inte var tillräckligt tydligt vad skillnaden mellan Socialdemokraterna och Alliansen var. Och det är ju ett fruktansvärt misslyckande, att Socialdemokratin har blivit så pass urvattnad och högerorienterad att inte folk vet vad vi egentligen står för. Att vi inte lyckats visa hur det bästa för tillväxten är små klyftor mellan fattiga och rika. Att vi inte pratar om EU och den ekonomiska globaliseringens effekter utan istället sticker huvudet i sanden. Att vi inte tar tydlig ställning mot privatiseringar och nedmonteringen av välfärdssektorn! Det är liksom inte sience fiction att de multinationella företagen spelar ut nationalstaterna mot varandra och urholkar demokratin. Det ligger inte i framtiden utan är här NU! Det påverkar våran arbetsmarknad lika mycket som det påverkar arbetsmarknaden i Kina. Det är faktum, ta tag i problemet och diskutera det, snälla!

Läs även andra bloggares åsikter om Mona Sahlin, socialdemokraterna, politik, samhälle, bidrag

Privatisering i Pakistan leder till ökade klyftor och barnarbete

Till vänster Zehra som arbetar på Labour Education Foundation i Pakistan. Bilden är tagen under APL:s demonstration mot kontraktarbete i Filippinerna.

Under Palmecentrets regionala konferens med fackliga partners i Asien har jag fått chansen att lära känna en grupp fantastiska människor. Bland dessa är Khalid, Zehra och Bushran från Pakistan. Alla tre arbetar de för arbetares rättigheter genom facklig verksamhet. Khalid är ordförande för LEF, Labour Education Foundation, som är en facklig paraplyorganisation bestående av över 30 fackförbund och organisationer. En av dessa är Women Workers Helpline (WWH) där Bushra är ordförande.

Pakistan har världens 6e största befolkningar och 50-60 procent lever under fattigdomsgränsen. Dessutom drabbades 20 miljoner människor svårt av årets översvämmningar. Fackföreningarna står inför allt större utmaningar i takt med att arbetsmarknaden rör sig från den formella till den informella sektorn. Det är en direkt effekt av den ekonomiska globaliseringen. De så kallade Strukturella Anpassnings Programmen (SAP) som genomfördes av IMF och Världsbanken i många utvecklingsländer har fått förödande konsekvenser i form av massivt ökade klyftor mellan fattiga och rika överallt i världen, inte minst i Pakistan.

SAP innebär att IMF och Världsbanken lånar ut pengar till länderna men på villkoret att landets ekonomi ska vara mer marknadsanpassat genom ökade privatiseringar, avregleringar och borttagning av handelshinder. Det är en mycket högerorienterad ekonomisk filosofi som ligger bakom dessa program. Effekten av privatiseringarna blir att priset på arbete utsätts för hårdare konkurrens. Priset på arbetet trycks hela tiden ner genom att företagen växer sig större och regleringarna minskar. På så sätt kan företagen spela ut länderna mot varandra genom att outsorca söker de ständigt efter den billigaste arbetskraften.

Den billigaste arbetskraften är just de kvinnor som i allt större utsträckning arbetar inom den informella sektorn. Många av dessa är så kallade hemmabaserade arbetare. De arbetar i hemmet och har ingen direkt kontakt med sina arbetsgivare. Istället sköts anställningen genom mellanhänder. På detta sätt lyckas företagen slippa undan att betala ut tillräckliga löner och förmåner så som semesterersättning, sjukersättning och föräldrarledighet. Eftersom de informella arbetarna inte anses vara arbetare i lagens mening står de inte under skyddet av arbetsrätten. Kvinnorna som arbetar inom den hemmabaserade industrin blir dessutom mycket isolerade eftersom de inte har några arbetskamrater. De utför även dubbelt arbete; när de har arbetat färdigt för dagen med lönearbetet måste de dessutom ta hand om familj och hem. Det är inte heller ovanligt att barn arbetar inom den informella sektorn. Att upptäcka barnarbete när det sker innanför hemmets fyra väggar är nästan omöjligt.

"Anledningen till varför så många kvinnor utsätter sig för denna osäkra anställning är att de helt enkelt inte har några val. Fattigdomen driver kvinnorna in i detta", menar Bushra Khaliq.

Women Workers Helpline arbetar för att stödja de informella kvinnliga arbetarna genom utbildningar i fackliga och mänskliga rättigheter och genom att förhandla mellan arbetarna, deras mellanhänder och arbetsgivaren. De erbjuder en plattform för kvinnorna att diskutera sin situation och utbyta erfarenheter. Många av dessa kvinnor blir även engagerade i den lokala politiken.

"Det behövs fler kvinnor från arbetarklassen inom politiken", säger Zehra som arbetar på LEF.

Läs även andra bloggares åsikter om pakistan, demokrati, fackföreningar, IMF, världsbanken, structural adjustment program, LEF, WWH