Privatisering i Pakistan leder till ökade klyftor och barnarbete

Till vänster Zehra som arbetar på Labour Education Foundation i Pakistan. Bilden är tagen under APL:s demonstration mot kontraktarbete i Filippinerna.

Under Palmecentrets regionala konferens med fackliga partners i Asien har jag fått chansen att lära känna en grupp fantastiska människor. Bland dessa är Khalid, Zehra och Bushran från Pakistan. Alla tre arbetar de för arbetares rättigheter genom facklig verksamhet. Khalid är ordförande för LEF, Labour Education Foundation, som är en facklig paraplyorganisation bestående av över 30 fackförbund och organisationer. En av dessa är Women Workers Helpline (WWH) där Bushra är ordförande.

Pakistan har världens 6e största befolkningar och 50-60 procent lever under fattigdomsgränsen. Dessutom drabbades 20 miljoner människor svårt av årets översvämmningar. Fackföreningarna står inför allt större utmaningar i takt med att arbetsmarknaden rör sig från den formella till den informella sektorn. Det är en direkt effekt av den ekonomiska globaliseringen. De så kallade Strukturella Anpassnings Programmen (SAP) som genomfördes av IMF och Världsbanken i många utvecklingsländer har fått förödande konsekvenser i form av massivt ökade klyftor mellan fattiga och rika överallt i världen, inte minst i Pakistan.

SAP innebär att IMF och Världsbanken lånar ut pengar till länderna men på villkoret att landets ekonomi ska vara mer marknadsanpassat genom ökade privatiseringar, avregleringar och borttagning av handelshinder. Det är en mycket högerorienterad ekonomisk filosofi som ligger bakom dessa program. Effekten av privatiseringarna blir att priset på arbete utsätts för hårdare konkurrens. Priset på arbetet trycks hela tiden ner genom att företagen växer sig större och regleringarna minskar. På så sätt kan företagen spela ut länderna mot varandra genom att outsorca söker de ständigt efter den billigaste arbetskraften.

Den billigaste arbetskraften är just de kvinnor som i allt större utsträckning arbetar inom den informella sektorn. Många av dessa är så kallade hemmabaserade arbetare. De arbetar i hemmet och har ingen direkt kontakt med sina arbetsgivare. Istället sköts anställningen genom mellanhänder. På detta sätt lyckas företagen slippa undan att betala ut tillräckliga löner och förmåner så som semesterersättning, sjukersättning och föräldrarledighet. Eftersom de informella arbetarna inte anses vara arbetare i lagens mening står de inte under skyddet av arbetsrätten. Kvinnorna som arbetar inom den hemmabaserade industrin blir dessutom mycket isolerade eftersom de inte har några arbetskamrater. De utför även dubbelt arbete; när de har arbetat färdigt för dagen med lönearbetet måste de dessutom ta hand om familj och hem. Det är inte heller ovanligt att barn arbetar inom den informella sektorn. Att upptäcka barnarbete när det sker innanför hemmets fyra väggar är nästan omöjligt.

"Anledningen till varför så många kvinnor utsätter sig för denna osäkra anställning är att de helt enkelt inte har några val. Fattigdomen driver kvinnorna in i detta", menar Bushra Khaliq.

Women Workers Helpline arbetar för att stödja de informella kvinnliga arbetarna genom utbildningar i fackliga och mänskliga rättigheter och genom att förhandla mellan arbetarna, deras mellanhänder och arbetsgivaren. De erbjuder en plattform för kvinnorna att diskutera sin situation och utbyta erfarenheter. Många av dessa kvinnor blir även engagerade i den lokala politiken.

"Det behövs fler kvinnor från arbetarklassen inom politiken", säger Zehra som arbetar på LEF.

Läs även andra bloggares åsikter om pakistan, demokrati, fackföreningar, IMF, världsbanken, structural adjustment program, LEF, WWH