I skuggan av det svenska turistparadiset Thailand

Kajsa Borgnäs, Caroline Petersson, Linus Samuelsson, jag själv, Henrich Harder och Raúl Urrutia på YCOWA.

Varje år reser närmare 400 000 svenskar till turistparadiset Thailand. Det många inte vet är att det är burmesiska migrantarbetare som bygger de svenska resebyråernas hotell och det under fruktansvärda förhållanden. Den genomsnittliga lönen för en migrantarbetare är ungefär hälften av minimilönen. Ofta blir arbetarna utsatta för trakasserier av olika slag.

Det finns minst 2 miljoner burmesiska migrantarbetare i Thailand men eftersom bara ca 20 procent har arbetstillstånd är mörkertalet stort. Bara i Mae Sot arbetar 100 000 migrantarbetare i de 200 textilfabriker som är etablerade i området. Av dessa har endast 40 000 arbetstillstånd medan resten saknar det skydd och dom rättigheter som tillståndet ger. Burmeserna arbetar ca 11 timmar om dagen, sju dagar i veckan och har bara en dag ledig i månaden. För det tjänar de ca 2 dollar om dagen vilket motsvarar ungefär 20 svenska kronor.

När vi träffar Moe Swe som är ordförande och grundare av Yaung Chi Oo Workers Association, berättar han om den förvärrade situationen för migrantarbetarna. Redan 2003 bestämde sig den thailändska regeringen för att få kontroll över antalet migrantarbetare i landet genom att fatta en såkallad MOU (Memorandum of Understanding) med de omkringliggande länder Lao, Kambodja och Burma. MOU:n säger att för att migrantarbetarna ska få arbetstillstånd i Thailand krävs att arbetarna går igenom en så kallad "National Verification Process". Burmas regering vägrade dock låta de burmesiska migrantarbetarna i Thailand att få ett sertifikat på att de är burmeser utan att ta kontakt med burmesiska myndigheter i Burma. Detta har fört med sig att samtliga burmesiska migrantarbetare, efter att ha arbetat i Thailand i två år, måste ta sig tillbaka till Burma och få ett tillstånd från Burmesiska myndigheter för att få ett fönyat tillstånd i Thailand. Detta medför stora kostnader för migrantarbetarna i mutor och liknande för att ta sig tillbaka till Burma. Polisen i Burma tvingar dessutom arbetarnas familjer att betala mutor för att de ska få tillståndet. Processen började redan i juli men hittills har bara 2000 registrerat sig.

När vi träffar NCUB berättar de också att de migrantarbetare som tar sig tillbaka till Burma för att registrera sig tvingas att "rösta i förväg" redan nu i det val som kommer att hållas någon gång under 2010. Detta innan några vallagar släppts, vilket innebär att de tusentals migranter kommer tvingas att rösta på militärjuntan.

I allt det svarta hade YCOWA en glädjande nyhet. De har lyckats öppna sin mobila klinik till soptippen utanför Mae Sot där det arbetar och bor ca 200 migrantarbetare. Vi bidrog med inköp av medicin och följde med kliniken till Skye Blue skolan och soptippen för att se hur kliniken arbetar. Det var roligt att återse barnen som jag träffade så ofta under den period jag deltog i målarworkshopen. Skolan verkar fungera bra, tack vare BWMEC och organisationer så som Children On the Edge.
YCOWA:s mobila klinik på Skye Blue

Svenska Burmakommittén har nu i dagarna släppt en rapport som jag är författare till och startat en informationskampanj om situationen för burmesiska migrantarbetare i Thailand. Den 3 december bjuder de in till ett seminarium (ABF kl 18-20) på ämnet med Jenny Dielemans som skrivit boken "Välkommen till Paradiset" samt Anna-Lena Lodenius och jag själv.

Läs även andra bloggares åsikter om burma, burmesiska migrantarbetare, demokrati, s-studenter, socialdemokraterna

Kärt återseende!

I söndags kom jag hem från en vecka i Thailand tillsammans med Burmautskottets Henrich Harder och Socialdemokratiska Studentförbundets ordförande Kajsa Borgnäs och förbundskassören Linus Samuelsson. Tanken var att förbundet skulle få en djupare inblick i situationen i Burma samt i det projekt vi driver tillsammans med Student and Youth Congress of Burma (SYCB).

På en vecka han vi med otroligt mycket. Vi landade i Bangkok och flög direkt upp till Chiang Mai för att träffa Peter Halford på Burma Releif Center. Sedan tog vi bussen ner till Mae Sot för att träffa SYCB och andra organisationer i den burmesiska demokratirörelsen i exil. Som vanligt var det underbart att komma tillbaka till Mae Sot, det kändes som att komma hem. Den lilla staden har blivit så bekant efter nästan tre år. Hade det inte varit för att staden hela tiden växer, det byggs nya hus, andra rivs, man bygger vägar, så skulle jag känna igen varenda kvarter. Det bästa var förstås att återse mina kära vänner och kollegor på SYCB och speciellt mina föredetta elever på Women Internship som nu sitter i sekretariatet. När jag träffade Khin Nwe Oo och Hlar Reung för första gången för ungefär 2 och ett halvt år sedan var de två ganska blyga, unga flickor som inte förstod vad jag sa. Idag är de två unga kvinnor och jag är så imponerad av hur långt de har kommit. Khin Nwe Oo har varit ansvarig för Women Internship i ungefär ett år nu och programmet har aldrig fungerat så bra. Hlar Reung är hennes efterträdare och jag är säker på att hon kommer att göra ett lika bra jobb. De pratar nu med en helt annan självsäkerhet och är inte rädda för att ta till orda i organisationen. För två år sedan var alla i sekretariatet utan en män, idag är tre kvinnor och fyra män.

Andra organisationer vi har träffat är FDB, NCUB, BWU och YCOWA.