Det har hänt mycket ute på soptippen sedan sist jag var där. Då bodde det 400 personer på sopberget, nu är det mindre än 100 personer kvar. Thailändska polisen har gjort räder, rivit deras hus och tvingat iväg dem. En stor del av människorna på soptippen har deporterats tillbaka till Burma. Där möter de troligtvis en, om möjligt, värre tillvaro än på sopberget utanför Mae Sot. Inflationen i Burma är hög, rispriserna har stigit det senaste året och det är svårt att få ett betalt arbete. Thailändska myndigheter verkar ha beslutat att stänga av soptippen, kanske på grund av all uppmärksamhet människorna där har fått. De håller på att bygga en fabrik i området, som kommer att tillverka plastflaskor av återanvänd plast. Där kan eventuellt de som nu bor och på tippen få arbete.
Problemet är att de inte vill arbeta i fabrik, det är därför de har "valt" att bo så här. De flesta av familjerna har små barn och om de arbetar på fabrik finns det ingen som kan ta hand om dem. Arbetet i fabrikerna är hårt arbete. De tjänar inte mycket mer än vad de tjänar genom att samla plast på soptippen och sälja till återvinningsföretagen. De arbetar i genomsnitt elva timmar om dagen, sju dagarn i veckan med endast en dag ledig i månaden. Dessutom är de rädda för att bli arresterade av thailändska polisen och tvingade tillbaka till helvetet i Burma. "Vi vill inte vara utan våra barn", säger en man jag träffar på soptippen.
Det bästa skulle vara om man kunde ordna så att dessa människor fick en försörjningsmöjlighet där de kunde ha med sina barn. Eller att det fanns ett daghem för små barn intill fabriken där de arbetade, och att arbetsdagarna inte var så långa. I grund och botten handlar det om arbetares rättigheter, och fackliga rättigheter, någonting som dessa människor saknar helt.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar