torsdag 24 maj 2012

För vem är förändringen i Burma?

Jag kom nyligen hem ifrån en intensiv vecka med spännande och gripande möten i Rangoon, Burmas "föredetta" huvudstad. Där var jag tillsammans med tre av mina kollegor på Palmecentret samt tre svenska journalister. Det är just där som man ska vara nu. I alla fall om man är en guldletande entreprenör eller en spännigstörstande turist. Burma håller på att förändras och det sker snabbt. Det märker man inte minst på de överfulla hotellen (bestående nästan enbart av kinesiska, koreanska och thailändska medelålders affärsmän), NLD flaggorna överallt och människor i Rangoon som äntligen kan tala öppet om sina politiska åsikter utan att riskera att hamna bakom lås och bom. Det är som om Rangoon har hållit andan och nu äntligen får skrika ut sina behov. MEN, dessvärre är inte all förändring till det bättre!


Det är sant att Burma äntligen har börjat tillåta fackföreningar. 15 nya fackföreningar har redan registrerats, dock är endast tre av dessa oberoende fackföreningar om man ska tro de fackliga organisationer som vi har träffat. Resterande 12 är kontrollerade av arbetsgivare eller regeringen. Fackföreningslagen är en av flera lagar som förhoppningsvis kommer att förbättra villkoren i Burma. En ny medialag är också under diskussion vilket kan mildra den hårda censuren.

Däremot har det ännu inte stiftats någon ny lag som reglerar arbetsvillkoren. I Rangoon träffar vi tre flickor i åldrarna 16-17 år som arbetat på textilfabrik i den industriella zonen Hlay Tha Yar utanför Rangoon sedan de var 13 år gamla. Enligt flickorna är omkring en tredjedel av arbetarna på deras arbetsplats barn och några av dem är så unga som 11 år. De arbetar från åtta på morgonen till nio på kvällen och har endast en obetald ledig dag i veckan. Lönerna ligger på omkring 500 kronor i månaden. Är de sjuka en dag förlorar de lönen och även bonusen som de är i desperat behov av pågrund av den låga lönen. Det är inte ovanligt att de unga flickorna blir sexuellt utnyttjade av arbetsledare.

En av flickorna vi träffar förlorade två fingrar i en bussolycka på väg till arbetet, hon blev av med sitt arbete och fick en kompensation på motsvarande 90 kronor. En annan av flickorna har kronisk huvudvärk efter de kemiska medlen som textilierna i fabriken är behandlade med. Inte heller hon kan fortsätta arbeta och har inte fått någon kompensation eller sjukvård. Under ett besök i den industriella zonen fick vi vittna levandsvillkoren för arbetarna. Smuttsigt, sopor överallt, inget rent vatten, småbarn utan kläder och med uppblåsta magar, elände, elände, elände. "Flera av fabrikerna är stängda nu", säger en av de fackliga aktivisterna som tagit oss dit. Anledningen till detta är att det inte finns tillräckligt med elektricitet. Inte ens de regimägda industrierna har alltså tillgång till elektricitet dygnet runt. Mot bakgrund av det faktum att grannlandet Thailand får 30 procent av sin el från Burma är det häpnadsväckande.

Två små barn leker på en liten ö i ett svart hav av sopor. Det finns inte rent vatten att tvätta sig med i den industriella zonen och de flesta har inte råd att tvätta sig mer än någon gång per vecka.

En fundamental lag i ett land där över 60 procent av befolkningen består av jordbrukare är lagen som reglerar äganderätten av jordbruksmarken. En ny sådan lag stiftades i mars månad. Denna lag är enligt de jorbrukarorganisationer och aktivister vi träffar i Rangoon betydligt värre än den dragoniska lag som fanns tidigare. Enligt lagen äger staten all jordbruksmark och bönderna får endast arrendera sin mark, men staten kan när som helst den anser det vara i "nationens bästa" ta tillbaka mark som bönder odlat på i flera generationer. Guldruschen till Burma, den exploderade ökningen av internationella investerare och ökningen av så kallade infrastrukturprojekt (så som vattenkraftsverk, dammbyggen och byggen av speciella ekonomiska zoner) utan någon hänsyn till miljömässiga och sociala konsekvenser har och kommer i och med den nya lagen att bidra till en rejäl ökning av landkonfiskering. De bönder som blir utan sin jordbruksmark får inte tillräckligt med eller lämplig kompensation för sin förlorade inkomstkälla och tvingas i händerna på människosmugglare. Enligt en organisation som hjälper bönder som blivit av med sin jordbruksmark genom att sätta dem i kontakt med ILO:s mekanism berättar att människosmugglingen har ökat i takt med den ökade landkonfiskeringen.

Så, för vem är förändringarna i Burma? Inte mycket har förändrats för de 80 procent av befolkningen som utgörs av jordbrukare och arbetare.

Läs mer om sitautionen i Burma av de journalister som var med på Palmecentrets resa till Burma:
24 maj 2012 Piteå-Tidningen "Allt är inte guld och gröna skogar"
23 maj 2012 Folkbladet "Smärtsam rapport från Rangoon"
23 maj 2012 Östran "Allt är inte guld och gröna skogar i Burma"
22 maj 2012 Gotlands Tidningar "Fattigdom är normen i vår värld"
22 maj 2012 Östran "Fattigom är normen i vår värld"
21 maj 2012 Länstidningen "Allt är inte guld och gröna skogar i Burma"
21 maj 2012 Stockholms-Tidningen "Fattigdom sitter i strukturerna"
21 maj 2012 Dagbladet "Fattigdomen är normen i vår värld"
21 maj 2012 Folket "Allt är inte guld och gröna skogar i Burma"
21 maj 2012 NSD "Fattigdom är normen i vår värld"
20 maj 2012 Aftonbladets ledarblogg "Burma öppnas mot världen"
18 maj 2012 NSD "Allt är inte guld och gröna skogar i Burma"
18 maj 2012 Gotlands Tidningar "Långt kvar till demokrati i Burma"
18 maj 2012 Dagbladet "Allt är inte guld i Burma"
16-21 maj 2012 NSD:s ledarblogg om Burma, bland annat "Burma förändras", "'Forgive but not forget'", "NLD jobbar öppet", "Våldtäkt som vapen", "Che hänger på väggen", "Girl power i Rangoon", "Win Tin speglar förändringarna", "Bilder från Burma", "Kontrasternas land", "Barnarbete är en realitet", "Fler bilder från Burma", "Ännu fler bilder från Burma", "George Orwell i Burma" och "En omskakande upplevelse".

onsdag 30 november 2011

Mediarapporteringen behöver nyanseras gällande utvecklingen i Burma

Nu samlas journalister, politiker och diplomater i Rangoon och militärrregerings egenhändigt ihopsnickrade huvudstad (där bara "politiker" bor) Naypyidaw. De är heta på gröten, och det är helt förståligt. Det talas om förändringar, reformer och till och med demokratisk övergång i Burma. Kan det vara sant? En av världens hårdaste diktaturer, att jämföra med Nordkorea?

Jag befinner mig just nu i Mae Sot och här är bilden en annan än vad som visas i svensk och utländsk media. Det är en mer realistisk bild och visst, den är mörkare. Det som skiljer den burmesiska exilrörelsen från demorkatirörelsen i Rangoon är inte, som så många vill framställa det som, att exilrörelsen inte har någon kontakt med vad som händer inne i Burma utan snarare att de har bredare kontakt med HELA Burma. Det går inte att förneka att det finns indikationer på framsteg i centrala Burma. NLD har återregistrerats som politiskt parti, 200 politiska fångar har släppts och Burma har nu antagit ILO konvetionen om rätten till att bilda oberoende fackföreningar (Ska ses i ljuset av att Burma har antagit både konventionen mot tvångsarbete och CEDAW men fortfarande är ett av de länder i världen som använder sig mest av tvångsarbete samt systematiska våldtäkter av kvinnor i krig; bara för att de skrivit på lagen betyder inte att de kommer att följa den). Alla glädjs sjävklart av dessa små steg i rätt riktning. Men samtidigt får vi inte glömma att det pågår fullt krig i Kachin-, Shan och Karenstaten i östra Burma. Enligt uppgifter från exilrörelsen (som arbetar gränsöverskridande och därmed har god kännedom om vad som händer även i dessa områden) kan det finnas så många som 2000 barnsoldater i Kachin- och Shanstate. Det finns alltså lika många barnsoldater i kriget som den burmesiska armén startade efter deras "demokratiska" parlamentsval förra året som det finns politiska fångar!!!

Det talas även om att militärregeringen nu för dialog med de etniska beväpnade motståndsrörelserna, men istället för att föra dialogen med de etniska grupperna enade under paraplyorganisationen (UNDF) så är regimens strategi att tala med grupperna för sig. Allt i enlighet med deras strategi "divide and rule".

Det är viktigt att journalister och andra som rapporterar om situationen i Burma ger en så bred bild som möjligt. Det räcker inte att bara besöka Rangoon och Naypyidaw!

onsdag 26 oktober 2011

Positiv utveckling i Burma?

Det har hänt mycket i mitt liv på senaste tiden och därför har jag helt enkelt inte haft tid att uppdatera min blogg. Det har också hänt mycket i Burma, vilket den som läser dagstidningar redan har förstått. Aung San Suu Kyi har träffat presidenten Thein Sein, vilket måste ses som ett framsteg i ljuset av att det är första gången som en regeringsföreträdare går med på att träffa demokratioppositionsledaren Aung San Suu Kyi. Under sina nästan 20 år vid makten har Than Shwe, före detta diktatorn som många tror fortfarande har stort inflytande över makten, vägrat att träffa oppositionen trots att Aung San Suu Kyi vädjat om dialog.

Det omtalade bygget av Myitsonedammen i Irrawaddy floden, Burmas kroppspulsåder, har skjutits upp till 2015 efter massiva protester från folket och demokratiorganisationer. Dammen skulle få förödande konsekvenser för människors och djurs liv och skada naturen. Syftet med dammen är att utvinna energi som ska inhandlas av ett kinesiskt företag.

Den tredje stora positiva händelsen i Burma är att regimen har släppt 200 politiska fångar och det ryktas om att de kommer att släppa fler.

Så vad ligger då bakom dessa reformer? Är det så att det nya parlamentet och regeringen faktiskt är för en genuin övergång till ett demokratiskt Burma eller är det ett spel för galleriet som så många gånger tidigare i Burmas historia?

Det är för tidigt att säga än, men de flesta jag har talat med är fortfarande skeptiska om än försiktigt optimistiska. Helt klart är att det internationella och inhemska trycket på regimen varit lyckat eftersom man nu gör allt för att rädda det internationella anseendet och minska på det inhemska trycket. Parlamentet, som till över 80 procent består av militärjuntans parti USDP, vill minska de riktade ekonomiska sanktionerna från omvärlden (speciellt från USA som har hårdast sanktioner) för att få tillstånd en bättre ekonomisk utveckling och i samma anda som Kina behålla makten över landet.

Det gäller nu för omvärlden att fortsätta sätta press på Burmas regering så att dessa enstaka reformer inte blir ett spel för galleriet utan en genuin förändring. Om regeringen fortsätter släppa politiska fångar, inklusive den politiska företrädaren Min Ko Naing mfl och etniska ledare, om de slutar att attackera de etniska grupperna och låter de etniska områdena få visst självstyre och om de ändrar i den odemokratiska konstitutionen så att NLD kan ställa upp i nästa val så kan det finnas hopp för demokrati i Burma i framtiden.

Det är dock oerhört viktigt att inte glömma bort att det pågår väpnade attacker mot civilbefolkningen i de etniska områdena (Karenstaten, Kachinstaten och Shanstaten). Det handlar om krigsbrott och grova brott mot mänskliga rättigheter, så som systematiska våldtäkter, tortyr, tvångsarbete och tvångsrekryteringar av barnsoldater. Man använder sig av civilbefolkning som levande minröjare. Det har kommit rapporter om att den burmesiska armén använder sig av kemiska vapen. Stridigheterna i dessa områden är VÄRRE än på mycket länge.

lördag 16 juli 2011

Aung San Suu Kyis liv är hotat!

Idag skriver jag och Min Min från Assistance Association for Political Prisoners - Burma på SvD Brännpunkt om att Aung San Suu Kyis säkerhet är allvarligt hotad i och med hennes planer på en turné runt om i landet för att mobilisera stöd för demokrati och mänskliga rättigheter. Risken är att hon och hennes supporters attackeras av så kallade regimanhängare så som var fallet senast hon gav sig utanför Rangoon för att tala till folket år 2003. Över 70 av hennes anhängare dödades i en massaker. Vi kräver att Sveriges regering uppmanar den burmesiska regimen att garantera Suu Kyis och hennes supporters säkerhet. Vi tycker även att svenska regeringen aktivt och öppet bör stödja en FN ledd utredning om brott mot mänskligheten och krigsbrott i Burma.

Läs artikeln här!

tisdag 28 juni 2011

Sveriges svek mot burmas befolkning!

Jag läser de glädjande nyheterna om att fyra av Pol Pot regimens män och kvinnor nu ställs inför rätta i den internationella domstolen för brott mot mänskligheten i Kambojda. Även Libyens diktator Khaddafi ska ställas inför rätta! Det måste kännas som en befrielse för alla de människor som utsatts för dessa diktaturens kreaturs onda gärningar. Även om det inte på något sätt kan göra någonting ogjort, eller kan föra tillbaka de hundratusentals människor som har mist sina liv så sänder det åtminstone ut en signal om att det finns någon slags rättvisa.

I Kambodjas fall kommer det dock för sent. De som ställs inför rätta är redan gamla och har levt sina liv utan att ansvaras för konsekvenserna av sina gärningar. Pol Pot är redan död, och många av de som med honom var ansvariga till att nästan 2 miljoner människor dog under bara några år. De överlevande, släktingar och vänner till alla de som dog har tvingats leva vidare i vetskapen om att deras förövare går fria, i tron om att det inte finns någon rättvisa och kanske med rädslan av att helvetet kan återupprepas. Men, bättre sent än aldrig!

I ett land inte långt ifrån Kambodja pågår just nu ett långsamt folkmord. Militärregimen i Burma har inte blivit mindre grymma sedan det falska valet förra året. De har bytt om från uniform till kostym, men det är också den enda förändringen som har skett. Många skulle nog till och med säga att det har blivit värre sedan "valet" 2010. Militärregimen har tvingat de etniska motståndsgrupperna att ge upp sina vapen och inkorporera sig i regimens armé, och när de etniska motståndsgrupperna har vägrat ställa upp på detta ultimatum har den militärregimen svarat med att attackera civilbefolkningen. Det som sker i Burma nu är upprinnelsen till ett storskaligt inbördeskrig. De som drabbas värst är kvinnor och barn. Militärregimens armé använder sig av systematiska våldtäkter som massförstörelsevapen, de använder sig av ungdomar som levande sköldar och tvingar civlbefolkning att bära deras vapen. De bränner ner byar och tvingar tusentals människor på flykt i sitt eget land. De mördar, fängslar och torterar alla de som motsätter sig deras styre. Det finns otaliga rapporter och vittnesmål om folkmordet i Burma.

Sverige var blinda under Pol Pot regimen, vi såg åt ett annat håll när nästan 2 miljoner människor mördades. Låt det inte hända igen!

FN:s speciella rapportör för mänskliga rättigheter i Burma, Tomás Quintana har upprepade gånger vädjat till omvärlden att stödja en FN ledd utredning för att undersöka om det som sker i Burma är brott mot mänskligheten och krigsbrott. Flera länder har ställt sig bakom en sådan utredning, bland dessa Storbritannien, USA, Danmark, Tjeckien, Australien. Sveriges regering vägrar återupprepade gånger att svara på varför de inte sagt ja till att stödja en utredning.

Nyligen fick vi svaret på den frågan när näringslivets internationella råd (NIR) bjöd in en delegation från Burma för att diskutera hur svenska företag kan investera i Burma utan att bryta mot några sanktioner (Läs artikel i Omvärlden). Representanter från den burmesiska handelskammaren samt från "civilsamhällesorganisationen" Myanmar Egress var inbjudna och det betalades av Sidamedel. Egress är en mycket kontroversiell organisation som turnerat runt om i Europa före det burmesiska "valet" och propagerat för hävda sanktioner och en legitimering av det odemokratiska valet. Den burmesiska handleskammarens till alldeles nyligen ordförande är också minister i den burmesiska regimen samt svartlistad av EU. Burmas handelskammare står med andra ord mycket nära regimen.

Socialdemokratiska studentförbundet, SSU, flera Socialdemokratiska riksdagsledmöter samt Svenska Burmakommittén m.fl är kritiska mot regeringens Burmapolitik och tycker att det var helt fel av NIR att bjuda in Egress och representanter från den burmesiska handelskammaren. Dessutom har det höjts många röster för att Sverige aktivt ska stödja en FN ledd utredning för att undersöka brott mot mänskligheten i Burma.

Tydligen så finns det starkare röster för att istället, genom ökad handel och dialog med militärregiem, försöka långsamt förändra situationen. Detta trots att Burma är ett av världens mest korrupta och slutna länder utan ett fungerande civilsamhälle. Ett land där i princip varenda investerad dollar går direkt i fickan på militärregimens män och används till att investera i vapen som används mot den egna befolkningen.

Låt inte Burma bli en av Sveriges ständigt växande svarta fläckar!

Läs mer om NIR:s kontroversiella projekt i den burmesiska demokratirörelsetidningen Mizzima.

lördag 23 april 2011

Orättvisa

Jag sitter på en Burmesisk restaurang i den thailändska staden Mae Sot vid gränsen till Burma. Trots att solen har gått ner för länge sedan är hettan kvar, men maten smakar ändå. Med mig är två burmesiska vänner, en som numera bor i Sverige sedan sex år tillbaka då han kom dit som flykting. Den andre är Mae Sots nattkung. Han kan allt om nattlivet i gränsstaden, som på ytan ser ut som vilken thailändsk småstad som helst.

Idyllen bryts av en krock och ett skrik. Precis framför restaurangen där vi sitter krockar två mopeder i hög hastighet. På den ena sitter tre thailändare och på den andra två burmeser. Efter att personalen på restaurangen har hjälpt den thailändska kvinnan på ena mopeden att ställa sig upp och kontrollera att hon inte är allvarligt skadad så springer den thailändska killen, som körde ena mopeden, fram till den burmesiska killen, som körde den andra mopeden, och ger honom en rak höger.

Efter det är alla gäster på restaurangen upprörda och stämningen är spänd och konstig. En av mina vänner känner de burmeser som krockade och han berättar för oss att nu kommer thailändarna att ringa sina vänner för att komma och slåss med burmeserna. Men så kommer polisen och allt burmeserna kan göra är att lämna sin motorcykel och lägga bena på ryggen.

"Det var tur att de hann undan poliserna, säger en av mina vänner, annars hade de förmodligen blivit dödade". Och eftersom de inte har några id-handlingar så skulle polisen inte bry sig om att utreda mordet.

Ingen polis förhör någon av oss som vittnat händelsen på restaurangen, de pratar bara med de tre thailändarna som kört ena mopeden. Detta trots att vi såg alltihopa och kunde berätta för polisen att det inte var burmeserna som gjort något fel.

I natt var de två burmeserna som råkat ut för olyckan tvungna att gömma sig undan polisen. Den ena var rejält skadad i benet, men kan inte ta sig till ett sjukhus. Blir de tagna av polisen hamnar de i fängelse eller blir utvisade till sitt öde i Burma. Hur som helst, har de inte råd att betala mutorna till polisen. Och det spelar ingen roll att de var totalt oskyldiga eftersom de inte har några id-handlingar.

Sådant händer hela tiden i Mae Sot.

I morse var jag på en begravningslunch hos en vän vars pappa dog i tuberkulos för ett par dagar sedan. Han hade kunnat leva ett eller ett par år till om han hade fått komma till sjukhus, men familjen hade inte råd. Han hade redan varit sjuk en längre tid och de lämnade Burma i hopp om att få bättre sjukvård i Thailand.

Det är orättvisa!

torsdag 14 april 2011

Jag vill kunna säga till Khin att mitt land gör tillräckligt för att sätta press på Burma

Tillsammans med två vänner på SYCB sitter jag och tittar på Myanmar TV, den enda och statligt ägda tv kanalen i Burma. De visar hur Thingyan (vattenfestivalen) som är det buddhistiska nyårsfirandet pågår i Naypyidaw, Burmas nya huvudstad. Kvinnor i traditionella gula Thingyankläder dansar burmesisk traditionell dans och folk slänger vatten på varandra och dansar. Khin, en av mina vänner säger att "titta på det här är som att äta curry utan salt, det betyder ingenting". Hon översätter sångtexten för mig och förklarar att det bara är regeringspropaganda.

Medan kvinnorna dansar och de sjunger om att Myanmar är ett så fantastiskt land med många naturresurser, arbetare och att myndigheterna är så goda mot folket så avbryts dansen och sången av ett lägligt strömavbrott. Det är tragikomiskt och blir så smärtsamt uppenbart vilka lögner som regeringen spottar ut. Khin berättar att alla människorna man ser på TV som leker med vatten och dansar är dittvingade av militären för att fylla ut den annars spöklikt tomma huvudstaden, Naypyidaw, där endast regeringsmedlemmar och stadsanställda bor och arbetar. De ser inte speciellt glada ut, bilderna från den verkliga huvudstaden, Rangoon, är helt andra. Mina vänner berättar att allting som visas på TV är propaganda. "Filmer får inte visa hur vanliga människor lever, i filmerna måste alltid karaktärerna bo i fina villor och vara rika", säger Khin. På nyheterna berättas det bara om vilka militärer och ministrar som har besökt vilka festligheter tillsammans med sina fruar och barn, trots att det pågår flera väpnade konflikter runt om i landet och trots att människor dör av svält.


Många av nyheterna är också på engelska, och visar den vackra miljön i Burma. Det är uppenbart att regimen vill locka till sig mer investeringar och fler turister. Och visst finns det företagare världen över som girigt gnider sina handflator mot varandra i hopp om att nu kunna använda "valet" som en ursäkt för att investera i Burma.


Vi pratar också om nyheten från thailändska regeringen som har uttalat att de planerar att stänga flyktinglägrena och skicka tillbaka de över 100 000 burmesiska flyktingarna till Burma. De hänvisar till det av militärjuntan riggade parlamentsvalet i november förra året och menar att nu när Burma är en demokrati så behöver inga människor längre fly. Detta trots att det pågår fler väpnade attacker mot civila än tidigare på flera ställen runt om i Burma. Den burmesiska regimen vill inte att det ska finnas några burmesiska flyktingar nu när de vill ge sken av att vara en demokrati. För från en demokrati vill ju inga människor fly. Problemet är bara att Burma är lika mycket diktatur som tidigare och folk tvingas ständigt att lämna sina byar efter att den burmesiska armén har bränt ner deras hus, tvingat deras söner och döttrar att bli soldater eller bära militärens tunga packning. Det finns fortfarande ca 1 miljon interna flyktingar i Burma.


Khin är själv från Karenstaten i östra Burma, ett område där väpnade konflikter mellan den karenska geriallarörelsen och den burmesiska armén har pågått i över 50 år. Hon lämnade sin by när hon var 16 år gammal tillsammans med några kamrater. Hon har sett många släktingar och vänner dödas av militären. 2008 skjöt soldaterna ihjäl hennes 80 år gammla mormor. Hon kommer aldrig att glömma de gånger stridigheterna lämnade döda kroppar i byn som hon och de andra byborna var tvungna att bränna. För Khin och alla andra människor i Burma som utsatts för militärens övergrepp är det viktigt att få någon form av upprättelse. Det är också viktigt att omvärlden visar regimen i Burma att det inte är okej att begå det ena brottet mot mänskliga rättigehter efter det andra utan att det får konsekvenser. Därför är det viktigt att FN utreder om det som sker i Burma är brott mot mänskliga rättighter och krigsbrott eller tom ett långsamt folkmord.


Den 12 april träffades EU:s utrikesministrar för att bland annat besluta om en gemensam Burmapolitik. Många hade hoppats på att EU då skulle passa på att uttala ett stöd för en sådan utredning, men EU nämnde ingenting om detta. Sveriges regering har inte heller velat uttala ett stöd för en utredning och jag har mycket svårt att förstå varför. ´


Jag vill kunna säga till Khin att mitt land gör tillräckligt för att sätta press på Burma.